Göteborgsposten – 31 januari 1865, sida 3

DF nm EGGAC4A4AA hörbart nom hvilken franska kejsarehusets stamfar först påmintes om sin dödlighet. Hon var icke mera än åtta år gammal, då hon förlorade sin moder. Den döende, sjelf en innerligt religiös person, uppdrog sin dotters uppfostran och vård åt fru de Villamarina, en aflägsen slägting till gesandten af samma namn, som genom sina patriotiska sträfvanden gjort. sig bemärkt på ministerplatserna i Paris och sedan i Rom. Fru de Villamarina visade sig värdig det förtroende som drottningen hyst till henne. Hon var sjelf kyrkan fromt tillgifven och uppfostrade barnet till fromhet. Snart anmärkte man vid hofvet i Turin det stränga allvar, den flärdlösa tillbakadragenhet och den stilla försjunkenhet i sig sjelf, som utmärkte prinsessan, men äfven hennes naturliga behag, enkelheten och jJungfruligheten i hennes väsen, då hun vid fester, högtidligheter och vid stora emottagningar, i enlighet med sin rang gjorde les honneurs. När efter konferensen i Plombieres 1858 afslutandet af ett intimare förbund mellan husen Bonaparte och Savoyen befanns serdeles önskvärdt och af ömsesidigt intresse, föll en af grefve Cavours agenter i Paris på den lyckliga iden att skaffa förbindelserna mellan de båda husen en fast och varaktig anknytningspunkt genom ett giftermål. Ministern omfattade ifrigt den af hans förtrogne framkastade planen som i Tuilerierna emottogs med det lifligase bifall. Det var också helt naturligt att man der redan länge längtat efter en förbindelse med ett urgammalt furstehus och man hade ända tills dess endast afhållit sig från atwt klappa på i palatserna af fruktan för ett förödmjukande afslag som i Frankrike skulle uppväckt löje och tillfogat dynastien skada. Fransmännens kejsare och den piemontesiske ministern kommo förlenskull ganska lätt öfverens om prins Napoleons förmälning med Victor Emanuels dotter. Trogen sin vana ledde den allsmäktige Cavour underhandlingarne utan konungens och hans omgifnings vetskap, om hvilkas förståndskrafter han icke hade någon särdeles hög tanke. Först då saken var mogen till utförande erhöll konungen och andra framstående personer vid hofvet förtroende deraf. Först derefter meddelade han den åt prinsessan. Hon blef förskräckt och brast i tårar, men då man tillskref dessa en vanlig qvinlig blygsamhet, lade man icke synnerlig vigt derpå, utan grefve Cavour tortfor fastmer att i sin brefvexling med franska hofvet tala om giftermålet som en afgjord sak, ja, ban grundade på detsamma nya kombinationer. Men snart visade det sig till ministerns icke ringa bestörtning att den unga prinsessans mosträfvighet att inträda i den kejserliga familjen hade djupa rötter i hennes åsigter, grundsatser och öfvertygelse och att hennes motstånd var allvarsamt och icke lätt att rubba. Nu gällde det att segra eller falla, ty så långt hade ministern på eget bevåg gått i denna sak. Han försökte att inverka på den unga prinsessan genom öfvertalning, genom föreställningar. Han träffade en dag händelsevis tillsammans med henne i slottsträdgärden och med den honom medfödda lätthet, med den kloka beräkning som lyckligen fört konom genom stora politiska svårigheter talade han till den unga prinsessans känsla. Huru mycket hans vältaliga ord än voro egnade att göra intryck på hennes känsliga sinne, strandade deras verkan mot en vedervilja, hvilken man ännu icke kunnat förklara och om hvilken den skarpsinnige ministern misstog sig, han som eljest såväl förstod sig på den menskliga naturens diplomati. Alltnog, istället för att ge sitt bifall, grät prinsessan, Hvad var nu att göra? Cavour var icke den man som lät sina klokt anlagda planer korsas af en flickas kapriser-, till och med om denna flicka var en prinsessa. Som vanligt i svåra, invecklade fall beslöt han sig för ett djerft, afgörande streck, som måste kasta alla små förtretliga hinder ur vägen. Han lät prins Napoleon komma till Turin och uppträda som friare så offentligt att en korg enligt alla reglor för vanlig hofetikett skulle varit en skymf. Genom denna välberäknade fint trodde han sig ha öfvervunnit hvarje motstånd och framkallat ett oundvikligt afgörande slut på saken. Det var i Januari år 1859, som kusinen till fransmännens kejsare, följd af den europeiska diplomatiens blickar och nära nog hela vår verdsdels intresse företog sin tänkvärda resa från Paris till Turin. Trots den tryckning som detta raska steg utöfvade på förhållandena var vägen till målet ingalunda fri, ty konung Victor Emanuel, lika rätt fram som en Zuav, ville icke låta sin dotters känslor och böjelser kränkas, hvarken af några diplomatiska sido-intressen eller subtila etikettsformler, Mera uppriktigt än klokt svarade konungen också sin gäst, då denne formligen anhöll om prinsessans hand: -Monseigneur, det skulle göra mig mycket lycklig om jag kunde få kalla er min svärson: men vi lefva icke i Agamemnons och Iphigenias tider. Om ni förstår att vinna min dotters hjerta så tillhör hennes hand er, hvarom icke måste jag beklaga att en af mina käraste önskningar blir ouppfylld. Prinsen kunde skickligtvis ingenting invända mot denna förklaring, som afgafs med rättfram godmodig het, men också fast bestämdhet. Han utbad sig och erhöll ett längre samtal med prinsessan mellan fyra ögon. Efter detta samtal inställde sig Clotilde hos sin fader allvarsam, stilla och med tankfullt böjdt hufvud, samt förklarade med ett vänligt leende att hon ginge in på giftermålet. Konungen helsade genast prinsen som sin måg. På hvad sätt det lyckats prinsen att vid ofvannämnde samtal röra prinsessans hjerta , förmäler ingen krönika. Redan i samma månad firades deras biläger, hvarefter prinsen hemförde sin brud till Paris. Det furstliga paret åkte i en öppen vagn från Lyoner-jernvägen till Palais Royal. Hon var då dödsblek och dyster, han, den korpulente äkta mannen, såg fullkomligt likgiltig ut. I början trifdes den i skötet af sin familj stilla och fromt uppfostrade prinsessan ieke rätt väl vid det frunska kejsarehofvet och midt bland dess fantastiska och äfventyrliga lif. Men sedan hon blifvit mor och kan dela sin tid mellan andaktsöfningar och sina barns uppfostran har hennes lif blifvit behagligare. Prinsessan Clotilde stiger mycket tidigt upp. om sommaren kl. 5 och om vintern kl. 6 på morgnarne. Hennes första besök är vid hennes barns vagga, der hon förrättar sin bön, hvarefter hon beger sig i messan. I pariserverlden saknas icke dem som mera beklaga maken än makan i detta föga harmoniska äktenskap och som försäkra att han skulle leds till döds vid sin fromma och dystra gemåls sida om han icke sökte sina förströelser utomhus. Vid hofvet imponerar detta oaktadt den unga konungadottern på äfven den mest moraliskt förslappade, förnämligast genom sin furstliga hållning vid alla tillfällen då damer tillhörande samma sser förgafves bemöda sig att esterlikna henne. Hon egnar icke, i likhet med kejsarinnan, sin mesta tid och sina största omsorger åt sin toilette och det oaktadt skall den strängaste kritiker inom detta fack alltid finna henne elegant och smakfullt men på samma gång ytterst enkelt klädd. Hvarje