Göteborgsposten – 31 januari 1865, sida 3

Från Paris meddelar danska ÅDagbladet! ett särdeles pikant bref. I detsamma kalfatras vederbörligen en i Berlingske Tidende uppträdande pariserkorresp., hvilken har samma egenskap som mången annan korresp. der —och annorstädes ifrån, nemligen att yfvas öfver märkvärdiga bekantskaper, som de ej ha, och lemna på dessa bekantskaper grundade skildringar, som äro — huggna i sten. För att emellertid visa, huru en korresp. kan så der misstaga sig, låna vi ur Dagbladet dessa rader, som verkligen kunna sägas vara dräpande: Det är litet otur för honom (Berl. Tid:s korresp.), att han berättar, att Dumases hår är gvartgrått, fastän det är alldeles hvitt, såsom hvarenda parisare skulle kunna säga honom; det der tyckes vara svart på hvittatt korresp. gått vilse på vägen till Enghien (till Dumas). Han talar äfven om ett beskäggadt ansigte, fastän en vanlig fotografi om 1 franc kunde sagt honom, att Dumas endast bär ett par ganska vanliga knäfvelborrar. Dumas fils, som han (korresp.) märkligt nog just träffar hos fadren, är enligt hans utsago stor och stark, fastän han snarare är mager och spinkig. Men nog om denna mystifikation, om hvilken man kan säga: Qui est-ce qw on trompe ici? Vi låna ur samma bref äfven följande, hvilket onekligen är af sitt intresse: Hvar och en har sitt sätt att arbeta. Alexandre Dumas, hvilken, som man ser, under sista tiden riktigt varit föremål för omtal, förbereder sig på ett eget sätt, då han skall till att nedskrifva dessa svall af tankar, som fixa och färdiga springa ur hjernan på honom och i afseende på hvilka det endast gäller att så hastigt som möjligt få dem på papperet. Han drager af sig rocken och nu går det löst på stora stycken blåaktigt papper, hvilka han raskt paginerar. Det är rätt karakteristiskt för den man, som producerat och alltjemt producerar så mycket, att han kastar af rocken och går på i skjortärmarne; man kan ej heller tänka sig, att hans oräkneliga band fyllts genom mödosamt och sirligt arbete med att vrida och vända satserna under nedskrifvandet. Historien berättar icke om han begagnar mjuk fjäderpenna, men mig synes att denna ångroman-maskin ovilkorligen måste begagna sig deraf, för att hinna riktigt slänga sina djerfva tankar med blixtens fart på papperet. EUugne Sue drog på sig glacehandskar, då han beskref skräckscenerna i ÅParis Mysterier, och hade derjemte under sina sista år för sig allehanda excentriciteter, i hvilka en förmögen rysk dame, som bodde bredvid honom, ständigt sökte öfverträffa honom. Han kulminerade genom att gifva en stor hundbal, der hundherrarne bjödo upp och dansade med sina damer, allt på två ben. Det var en egen bal, der piskar och klatschar icke saknades, då gästerna föllo ur rollen oaktadt långvarig dressyr. Om Balzac säges, att han iklädde sig ett slags munk-kåpa, sammanhållen kring lifvet med ett rep, då han satte sig till skrifbordet. Han gick ibland till sängs kl. 5 på eftermiddagen, steg åter upp kl. 11, tog då itu med sitt arbete och fortfor ibland att skrifva tills långt in på nästa förmiddag, under det han uppfriskade sina lifsandar med starkt kaffe. Man berättar äfven, att han ofta omarbetade hela verk, sedan han fått första korrekturet. Dessa upprepade giftdoser af starkt kaffe bidrogo väsentligen till att lägga honom i grafven. Till Caf de la Regence, der man alltid träffar många nordboer, kom en af Frankrikes mycket begråtna skalder ofta under de sista åren af sin lefnad. Ungdomens sångare Alfred de Musset var här en trägen kund; han satt och tömde det ena glaset absinth, blandadt i öl, efter det andra, hvilket måhända bidrog till att ge honom en ögonblicklig kraft, men ock helt säkert påskyndade hans död, hvilken ej var honom okär, om man får tro honom sjelf. År 1857 dog han, och redan 1840 sjöng han: Jai perdu ma force et ma vie Et mes amis et ma gaiete. Jai perdu jusque la fiert Qui saisait croire å mon genie. Frankrikes nuvarande mest produktive dramatiker, Victorien Sardou, stärker sig icke med kaffe och inspirerar sig ej heller med absinth under producerandet af sina talrika arbeten. Han är ett medium, har skrifvit en del saker om somnabulismen, och man påstår, att han skrifver i kompani med allehanda aflidne celebriteter (en pik åt Sardows plagieringar från äldre förf.). Det måste också vara beqvämt, då man sålunda kan frammana t. ex. Molieres eller Beaumarchais ande till sin hjelp; men vi vilja likväl icke råda någon att lita för mycket på detta slags sabrikation, utan att i förväg ega Sardous talang. Det dröjde åtskilliga år, innan han förmådde bana sig väg in på de olika scenerna i Paris, en väg som alltid är trång och vanligen spärrad af en mängd kolleger, hvilka sjelfva genomgålt samma skärseld och derföre