Göteborgsposten – 30 januari 1865, sida 2

— Ja är det icke, min vän? Denna svaga, listiga, inetällsamma, fräcka varelse, qvinnan med ett ord, är orsaken till allt värt elände. — Det är mycket sannt, ers majestät. — Bäfva vid tanken på hvad som kunnat hända denna natt ... Denne fördömde gascognare var nära att döda mig ... han träffade mig i axeln ... Utan denna medaljong som jag alltid bär omkring halsen ... duclus kunde icke låta ett så godt tillfälle till smicker gå sig ur händerna. — Bah! sade han, tror då ers majestät att icke försynen betänker sig två gånger innan hon låter en konung af Frankrike dödas? Detta infall framlockade ett småleende på Henriks läppar. — Nå, sade han, jag slapp också lyckligt undan Men det var ej den enda fara för hvilken jag var utsatt. — Huru! ers majestät har då lupit någon annan fara! Konungen gjorde ett tecken till de två pagerna som höllo sig på afstånd. Derefter drog han Qulus intill sig och hviskade tätt i hans öra: — Inser du då ej olycklige, att om jag blifvit igenkänd, om någon patrull öfverraskat oss, skulle det blifvit en satans uppståndelse i mina fienders läger? — Det är fullkomligt säkert, ers majestät. — Och allt detta, min gud! för en qvinnas skull... en simpel qvinna som jag ej bekymrar mig det ringaste om, och icke du heller. Jag har lust att jaga bort alla qvinnor, fortfor konungen, drottningen att börja med, hvil