Frän Utlandet. Återigen har ett af de Frankrikes barn, som i sin tid fäste allas uppmärksamhet på sig, ryckts hädan. Telegrasen — Som i dessa lagar fått sig tilldelad rollen af dödsnotifikaor — tillkännager, att öfverste Jean Baptiste Adolphe Charras d. 23 d:s aflidit i Basel. Vi vilja i några snabba drag teckna den bortgångnes lif; många af våra läsare ha under de skiftande händelsernas gång säkerligen alldeles törgätit hans namn. I följande lilla biografi skola de måhända snart känna igen en person, hvilken de töljt med intresse, med sympati. Charras föddes d. 7 jan. 1810 i Pfalzburg i Lothringen. Hans far var under 1789 års revolution en glödande republikan och förblef det äfven under kejsardömet: hans åsigter delades af hans maka, fastän hon var af gammal provengalisk adel, så att republikanismen låg i blodet inom Charraseska familjen. År 1828 inträdde unga Charras i polytekniska skolan, som han dock måste lemna några månader före julirevolutionen, emedan han vid en offentlig bankett utbragt en skål för Lafayette och sjungit marseljäsen. I jukdagarne se vi honom som anförare för en stormkolonn republikaner mot den at schweizaresoldater besatte Caserne de Babylone i Paris, och efter vunnen seger inträdde Charras i artillerioch ingeniörskolan i Metz. Men han kom snart i konflikt äfven med det nya orleanska systemet, men förläts och blef artillerilöjtnant. Kort efter gjorde han bekantskap med Armand Carrels samt ingick som medarbetare i National, hvilket ådrog honom vederbörandes misshag och förskaffade honom en oväntad förflyttning till Algier. Här utmarkte han sig snart för ovanlig militärisk duglighet och blef, fast blott innehafvande kaptensgrad, en af cheferna för de fyra arabiska byråerna. Han utförde många djerfva och förvägna hjeltedåd och skyldrade ofta i de franska generalernas rapporter, men blef det oaktadt vid befordringar icke ihogkommen, förrän han 1844 utnämndes till bataljonschef i främlingslegionens första regemente. Hans avancement till öfverstelöjtn. var gifvet, då februarirevolutionen utbröt. Charras hade just då fått permission att resa hem till Frankrike och anlände den 2 mars till Paris. Hans parti hade kommit till styret och han blef nu under Arago understatssekreterare i krigsministeriet, men i verkligheten dess chef, utvecklande stor talang och en högst ovanlig verksamhet. Sedan den provisoriska regeringen afträdt, efter det nationalförsamlingen trädt tillsammans, och en exekutionskomitÖ intagit den förras plats, handhade Charras krigsportföljen, tills Cavaignac anlände, hvarefter han blef dennes generalstabschef. I denna sin egenskap hade han stor del i juniupprorets undertryckande, men ville då Gavaignac öfvertog diktaturen, utgå ur ministeriet, emedan han, den stränge republikanen, ansåg dictaturen för ett reaktionssteg, och förmåddes blott genom ifriga öfvertalanden att stanna qvar. I nationalförsamlingen talade han ifrigt mot alla utomordentliga åtgärder mot det revolutionära partiet och röstade mot tillåtelsen att rättsligt förfölja upprorets ledare Louis Blanc och Caussidiere. En anteckningsvärd episod i Charras politiska lif var äfven hans antagande af det anbud, som den provisoriska regeringen i republikerna Rom och Toscana gjort honom, att åtaga sig organisationen af deras förenade arm6er. Han bestämde sig derför, då han af I franska regeringen erhållit den försäkran, att han derigenom hvarken skulle förlora sina militära eller borgerliga rättigheter i Frankrike. Han var äfven i full verksamhet med att värfva soldater och organisera cadres, då regeringen oväntadt gjorde en svängning och sskickade en armå till Rom, för att, såsom det I slutligen visade sig, bekämpa republiken. Efter Ludvig Bonapartes utnämning till president kastade Charras sig ifrigt i oppositionens armar, tog afsked som understatssekreterare och tillhörde den minoritet inom lagstiftande församlingen, som föreslog presidentens och ministrarnes försättande i anklagelsetillstånd, med anledning af Roms beskjutande. Outtröttligt bekämpade han hvarje steg hän mot kejsardömet, fordrade energiskt, att armen skulle ställas till nationalförsamlingens förfogande och förordade med värma hvarje åtgärd mot reaktionen, som visade sig bli allt mera synbar. Han var derföre ock en -I bland de militärchefer, som häktades d. 2 dec. på morgonen och fördes till Ham, för att deritrån vandra i landsflykt. Öfverste Charras fördes af franska gensdarmer till Belgien och blef d. 23 jan. 1852 utstruken ur armeens rullor. Men äfven i Belgien var han ej i säkerhet, utan måste flytta till Haag. Under sitt vistande i Brussel studerade han på ort och ställe historien om fälttåget år 1815, och skref sin ÅHistoire de la campagne de 1815, som gäller för ett ansedt verk. — — — OO — 3 OD — OD — —0 — — oo — — FT (