Göteborgsposten – 27 januari 1865, sida 2

hade skildrat för den sörvanadde Bertha detta varma Giascogne der drufvan mognar så hastigt vid stralarne af en brännande sol. Han hade talat om denna majestätiska bergskedja, Pyrenderna, hvars toppar tyckas na upp till den blå himlen. Derefter hade han berättat om Böarnarnes enkla och fria lif, om deras patriarkaliska vanor, deras gudsfruktan och deras hängifvenhet för sin konung. Det hade varit honom ett nöje att, rörd och med fuktiga ögon, omtala huru den goda drottning Johanna lefde i folkets minne, hon som om söndagarne efter den helige Ludvigs exempel brukade skipa rättvisa under en ek vid porten till slottet i Nörac. Likaleles hade han berät tat om madame Johanna dAbret, som förrädiskt bler förgifven af florentinaren Rendt, och slutligen hade han yttrat: — Kira fröken Bertha, min vän, blif cj yvar i Blois, dit konungen i Frankrike så ofta kommer atfaljd af sina förderfvade favoriter. Om ni så önskar skall jag föra er båda till Navarra, bade er farfar och er. Herr de Mallevin skall der kunne sluta sina dagar i lugn, och åt er skola vi finna en man, en tapper och god ädling med ädelt hjerta och stark arm. — Vid dessa senare ord hade Bertha rodnat ännu mera. Men i detta ögonblick klappades det häftigt på porten till trädgarden. — 0 min gud! mumlade Bertha, nu återkomma de. — Nej, sade gascognaren. Frukta ingenting; de der menniskorna voro nattfoglar och frukta dagens ljus. Han spände ater omkring sig sitt bälte och gick ned att öppna.