Göteborgsposten – 27 januari 1865, sida 1

andäktig bön. Då hon såg honom inträda uppgaf hon ett glädjerop och sprang emot honom med öppna armar. — Ah! ni har räddat mig, sade hon. Och då han leende betraktade henne tillade hon med hänförelse : — De voro fyra emot en, men jag var likväl icke rädd, ty jag kände att ni ensam var tapprare än en hel armee. Gascognaren fattade hennes hand och kysste den vördnadsfullt. — Kära fröken, sade han, jag sade mig sjelf att Gud ej skulle öfvergifva mig, eftersom han anförtrott mig ert försvar. Derefter satte de sig vid hvarandras sida, han, den unga mannen med örnblicken, det skämtsamma leendet, lejonhjertat — hon, den svaga uppskrämda dufvan; och de började samtala såsom man samtalar vid tjugo år, rodnande och med klappande hjertan ... Den ena timman 1örflöt efter den andra, och morgonrodnadens första strålar esterträdde natten. Dimman hade skingrat sig, det lotvade att bli en vacker vinterdag. Sparfvarne qvittrade muntert i träden och på hustaken i grannskapet. Bertha och hennes försvarare hade glömt att gå till hvila. Hon hade berättat honom sin enkla och sorgliga historia, historien om en faderoch moderlös flicka anförtrodd åt en stackars krattlös hundraårig gubbes omvårdnad. Tillsammans hade de klagat öfver tidens olyckor, de förföljelser man hopade ötver hugenotterna; och gascognaren hade då talat om sitt land, der man kunde gå och afhöra predikan vid full dag. Han