Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 3

representanter nagra torpligtelser; hån Erhtonelli) hade för sin del ej blifvit tillspord i denna angelägenhet, och endast så till vida erhållit kunskap derom, att han befallts underrätta det påfliga hofvets representanter i utlandet derom. Såsom påfvens minister skulle han sjelf protestera mot encyclicans tidsenlighet. Efter delfående af detta Antonellis svar har franska regeringen uti en andra depesch underrättat kardinal Antonelli om, att hon fått del af hans svar, men ej ville tillåta sig någon anmärkning öfver hans ståndpunkt. Häraf att döma, är spänningen mellan Vaticanen och dTuilerierna fortfarande omildrad. Inom sjelfva landet söker deremot franska regeringen att hålla striden om encyclican nere, och har för detta ändamål ConstitutionnelÄ uppträdt nästan officielt med en artikel, hvilken påstås ha undergått kejsarens granskning och antyder den ståndpunkt regeringen tänker antaga mot prelaterna. När, frågar bladet, ha någonsin de religiösa intressena haft ett friare fält och verksammare skydd, än under Napoleon III? Han har, efter det han befriat samfundet från anarkien, anvisat religionen den ädla och stora andel, som tillkommer henne, och hvarken lyssnat till revolutionen eller den skepticism, som afrådt derifrån. Under andra kejsardömet skapades för religionen exceptionelt gynnsamma förhållanden; hon skyddades, utan att något obilligt begärdes utaf henne. Helt annorlunda varl det från 1815 till 1830, då tronen af ett bekant intresse stödde sig mot altaret och hatet mot den ena öfvergick på den andra. ÄÅfven under juliregeringen visste presterskapet, att det endast har att välja emellan fiendskap eller indifferentism. Den kejserl. regeringen har ej en minut glömt sin uppgift; då de religiösa intressena råkat i politiska förvecklingar, har regeringen alltid sökt förmedla, utan att offra det ena för det andra, och äfven septemberkonventionen syntes henne som ett lyckligt, ja, nästan oförväntadt resultat. Men att leda denna angelägenhet till ett godt slut är svårt. Och i ett sådant ögonblick söker man oroa samvetena, protestera biskoparne mot en med den största hofsamhet använd lag! Den timma har ännu icke slagit, då det låter bevisa sig, på hvilken sida hofsamheten finnes och på hvilken häftigheten; men nu bör man åtminstone icke förtiga, att denna resning är högst beklagansvärd, att religionen ej skall vinna derpå, emedan orättvisa anklagelser med utbrott af vrede ej lärda henne till någon ära. Kristendomen är vördnadens höga skola och kyrkans representanter böra derföre väga sina ord mer än andra menniskor; på en katolsk predikstol är häftighet mer än annorstädes en oriktighet, som lätt urartar till skandal. Men Constitutionnel gör till slut uppmärksam på det glädjande faktum, attingenstädes i landet visat sig spår till den jäsning, som förefinnes i de biskopliga skrifvelserna; landet, som vet, att regeringen hvarken låter sig hänryckas af religionens eller det borgerliga samfundets fiender, förblir lugnt, emedan det är tullkomligt Ingnadt. Det är den stora lärdomen af dessa händelser. Samtidigt med denna i det hela försonliga artikels framkomst har under titeln Konventionen af d. 15 Sept. och Encyclican en ny broschyr utgifvits af msgr Duhanlouh, biskop af Orlöans, hvilken drager häftigt i fält I mot regeringen och ingalunda är något tecken till, att man på ultramontanernas sida vill lyssna till regeringens försonande varningsrop. Liksom de andra biskoparne uttalar han sig mot ministerns förbud. Denne skulle antingen helt och hållet förbjudit encyclicans offentliggörande eller ock tillåtit biskoparne att bringa densamma till de troendes kännedom. I dag får hvar och en, de I protestantiska och judiska andliga såväl som tidningarne, på sitt sätt bedöma och uttolka det påfliga dokumentet, endast katolska prestersskapet är det förbjudet att kommentera ett saktstycke, som angår det mest och af påfven bestämts för detsamma. Biskopen bestrider derefter, att encyclican innehåller något, som strider emot landets lagar. Men, säger han, om detta äfven vore fallet, hade ministern likväl icke bort förbjuda aktstyckets offentliggörande. Encyclican är, säger biskopen vidare, icke något päfvens svar på septemberkonventionen. Pius IX förlåter de fiender som bekämpa honom () och sysselsätter sig endast med kyrkans faror och sanningens tiender. Msgr Dupanloup anser konventionen och encyclican ej ha någonting annat gemensamt, än datum. Skall en ny frihetens era nu börja för Frankrike äfven i hänsyn till dess inre angelägenheter? frågar man sig allmänt och väntar storverk föreslagna at regeringen för snart sammanträdande kamrar. . Kejsaren har nu i ministerrådet undertecknat dekretet om senatens och lagstiftande kårens inkallande till d. 15 febr. France tror sig kunna försäkra, att regeringen beslutat beträda den välsignelserika stigen till den sanna frihetens grundande i Frankrike, — — — — — — — — 2: eÖS 2— ff— oo — — — —