Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 3

Voltaires hjerta. Under denna rubrik har skalden Z. Toelius i Helsingtors Tidningar offentliggjort öljande poem: I semti år satt snillets kung På tankens herrskarstol Och bräckte mången fördom tung Och tände mången sol. Men detta ljus var kallt som is, Och denna blixt var hån, Och denna qvickhet, högt i pris, Var grin af en demon. Han var den udd af tidens svärd, Som slog det gamla kull; Men tom han lemnade den verld Han fann af villor full. Han ryckte Gud Allsmäktig ned Från stjernornas palats Och satte sen, att gyckla med, En sköka på Hans plats. Fri var han, — fri från hvarje band, Som menskor heligt är: Gud, oskuld, dygd och fosterland, Den prisade Voltaire. Att älska hade han förglömt, I sjelfförgudning stark, Och det är han, som nesligt dömt Sitt lands Johanna dArec. Men tänka stort, är tänka varmt Och högt, — ej endast fritt. Hans nej var rikt, hans ja var armt; De kunde vara qvitt. Det adertonde seklets man Förbytt Sven Dufvas lott: Ett dåligt hjerta hade han, Men hufvut det var godt. Hvi har du nu, o esterverld, Förvändt hans storhets mått? Det sämre skänker du din gärd, Det bättre du försmått.