Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 2

ströfva omkring på gatorna i sina favoriters sällskap och med maskeradt ansigte, en levera flickor, tukta borgare, uppföra sig med ett ord som en page eller landsknekt, men med villkor likväl att få iakttaga sitt inkognito. Också då Crillon förklarat honom vara konungen af Frankrike, utropade han ursinnig: — Ni är vansinnig, Crillon! Hvem är denne adelsman? Gascognaren närmade sig, böjde ett knä mot jorden samt yttrade: — Sedan ers majestät visat mig ädelmodet att korsa sin värja med min, skall ers majestät sträcka detta sitt ädelmod ända till slutet. — Hvad vill ni säga, min herre? — Jag kommer långväga ifrån, fortfor gascognaren. Jag kommer till Blois endast för att erhålla audiens hos hans majestät konungen, ty jag har en mission att uppfylla hos honom. — och denna mission hvem har gifvit er den? Gascognarens röst var högtidlig och allvarsam, då han svarade: — Högstsalig konung Carl IX på sin dödsbädd. — Min bror! sade Henrik darrande; ni har kännt min bror? — Jag har kysst hans kungliga hand, Sire. — Nåväl! min herre, sade konungen, hvem ni än må vara så uppmanar jag er att uträtta ert ärende. — Sire, återtog gascognaren, vi äro i fria luften, och ers majestät påstod nyss att det var kallt. (Forts.)