Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 2

Då fattade Crillon konungens hand, och i det han ånyo lutade sig mot hans öra sade han: — Sire, stick er värja tillbaka i slidan. — Jag! Hvarföre det? sade konungen. — Det är alldeles nödvändigt, sire. Crillons bestämda ton beherrskade monarkens vacklande vilja. — Men hvarföre är det nödyändigt, frågade emellertid Henrik. — I era förfäders namn, i er kronas namn, anropar jag er derom på mina knän. chevaliern nedlät sig ända till att bönfalla. Henrik III försökte i sin ordning att få se gascognarens ansigte. — Men hvem är då denne man utropade han. — Ers nåd har två vänner, mig och honom, svarade Crillon helt högt. — Ventre-saint-gris! min kära Crillon, utropade i sin ordning gascognaren, hvad är det ni nu säger? Jag känner ej denne adelsman. Crillon aftog sin hatt: — Denne adelsman, sade han, är Frankrikes konung! Vid dessa ord lät gascognaren i sin ordning undfalla sig ett utrop. Derefter kastade han sin värja långt ifrån sig. V. crillons nästan brutala uppriktighet, behagade blott helt medelmättigt konungen. Henrick III ville gerna