Göteborgsposten – 26 januari 1865, sida 2

— Harnibicu! det är han! utropade chevaldern. — Ni känner herrn? frågade konungen. Crillon lutade sig intill konungens öra. — Lire, sade han, om tretio års trogna tjenster ha något värde i era ögon, skall ni återskicka dessa lakejer klädda som ädlingar, dessa myskdoftande vällustingar . — Sakta! chevalier, utbrast konungen med skärpa i rösten, de äro mina vänner. — Mindre än jag, sir, och det är i det kungliga intressets namn som jag ber er derom. — Den satans Crillon! mumlade konungen, han får en alltid att göra som han vill. Vändande sig till favoriterna yttrade han: Gå härifrån, mina vänner ..Jag skall snart vara hos er. Konungens ton var befallande. — Jag tycker lika mycket om det, mumlade Quelus. — Och äfven jag, tillade lEpermon Men Sehomberg pekade på den liflöse Maugiron och yttrade: Hvad skola vi då göra med honom. Crillon stötte till Maugiron med foten. — Detta kadaver? sade han, man skall jorda honom i ett hörn. — Ni mistager er, herr Crillon, sade gascognaren, jag är säker om att ej ha dödat honom. — Nå för bort honom då. Schomberg tog Maugiron på axeln och följde Quelus och dEpernon.