Göteborgsposten – 25 januari 1865, sida 2

ganska högt. Manugiron blef döfvad at fallet och förblet några sekunder orörlig. — Jag går nu att öppna för dem, mumlade han derefter, och konungen är för mycket rättvis för att ej be: stämma flickan åt mig, då det är jag som roar honom. Mangiron tog några steg samt undersökte uppmärksamt porten och det sätt som användes för att tillstänga honom inifrån. Sakristanen hade ej ljugit. Emellertid hade han glömt en omständighet, nämligen att bomen genom en hänglås fasthölls vid en krampa. — Aha! sade Maugiron, här behöfdes det en låssmed. Han tog upp sin dolk ur gördeln, drog den ur slidan och införde spetsen deraf i hänglåset i hopp att på detta sätt få upp detsamma. — Skynda dig då, det är kallt! ropade konuugen utanför porten. Men Maugiron hade ej tid att svara. Han erhöll ett förskräckligt slag i hufvudet. Detta slag som tycktes falla från himlen utdelades med en värjknapp, och favoritens plymagerade hatt krossades under detsamma, som om den varit ruttet linne. Maugiron blef naturligtvis helt bedöfvad, så bedöfvad till och med att han ej hade styrka att ropa. En man stod framför honom. Denne man förde spetsen af en blottad värja framför hans ansigte. Maugiror drog sig ett steg tillbaka, stödde ryggen mot porten och drog sin egen värja. — Dumhufvud! sade mannen med den blottade vär jan, så sannt som jag är adelsman och du ej annat än er