Göteborgsposten – 24 januari 1865, sida 2

— Gascognarne och Bearn! svarade derutanför en kla och väljudande stämma. Bertha satte nyckeln i låset, vred den omkring och porten gick upp. En man trädde in i trädgården, men stannade derpå, liksom förbländad af den utomordentliga skönheten hos Bertha, hvars ansigte upplystes af skenet från den lampa hon höll i handen. Inom en timma derefter fördes den nykomne, sedan han vederqvickt sig med något mat och ett glas gammalt vin, af Bertha in i det rum som blifvit iordningstäldt för hans räkning. Hon hade aldrig sett honom förr, och likväl hyste hon redan förtroende för honom, ty hon hade upphört aft darra. Det var första gången sedan många år tillbaka som den faderoch moderlösa Bertha de Mallevin såg en ung man under sin farfaders tak. Ty han var ung den nykomne, och hans brinnande blick förkunnade ett manligt mod, och under hans jacka af kläde anade man ett ädelt hjerta. Och då hon befann sig i det rum dit hon fört främlingen och såg honom spänna utaf sig sin värja och lägga den vid hufvudgärden till sin säng, kunde hon icke afhålla sig ifrån att säga: — Ah! min herre, det var längesedan en värja blifvit införd hit. Gascognaren betraktade henne leende. — Nåväl! sade han, denna befinner sig ej här för något annat än för att skydda er. Hon blickade upp mot honom med sina stora melankoliska ögon. — Jag är ej längre rädd nu, sade hon.