Göteborgsposten – 24 januari 1865, sida 2

— Nåväl! farfar, sade den unga flickan, det är derföre som jag vakar. Men gubben skakade på hufvudet: — Det är mycket sent nu, sade han. Adelsmannen skall ej anlända förrän imorgon. Då han uttalade dessa ord reste Bertha sig plötsligt. — Hvad är det! frågade den gamle herr de Mallevin, — Hörde ni ej? — Hvad då? — Bullret. Bertha öppnade fönstret och lutade sig ut för att lyssna. Det hördes verkligen ett buller derutanför. Ögonblicket derefter hördes äfven en röst som yttrade dessa ord: — Det är vackert, och solen värmer på andra sidan Garonne. — Det är han! utropade gubben. Det är de ord på hvilka vi enligt brefvet skulla känna igen honom. Gå och öppna för honom, Bertha, och må han vara välkommen som kommer å våra bröders vägnar. Den unga flickan kastade en kappa med kapuschong öfver sina skuldror tog lampan som stod och brann bredvid spinurocken och framtog en knippa nycklar, bland hvilka utan tvifvel befann sig den som hörde till porten. Derefter steg hon ned åtföljd af gubben som gick med långsammare steg. Hon gick öfver trädgården. Men innan hon satte nyckeln i låset öppnade hon försigtigt en liten lucka på porten och frågade med darrande röst: — Hvem är der?