Göteborgsposten – 23 januari 1865, sida 2

skulle bli i de helggas läger a om de finge c erfara att t konung Henrik den tredje svärmade ute på gatorna efter äfventyr. — Sir, sade Quelus, dessa menniskor äro dumhufvuden. — Det är min åsigt, svarade konungen. Derpå vändande sig ånyo till Crillon, tillade han: — Nå ni kommer väl med oss, chevalier! — Jag, Sire? — Ja ni, Crillon, min vän. Crillon reste sig, sköt tillbaka sin pall och kastade på favoriterna en gnistrande blick. — Sire, sade han, ers majestät behagar skämta, och det gör ers majestät rätt uti; Valois äro kända för sin qvickhet. Konungen rynkade ögonbrynen. — Hvad behagas? sade han högdraget. Crillon fortfor: — Ja med all säkerhet är det skämt af ers majestät Förklara er, chevalier, sade konungen hvars röst — Det skall vara lätt, Sire. Jag var femton år gammal då jag blef konung Frans I:es page. En afton sade konungen till mig: Se här min gosse ett bref till mir förtjusande väninna madame Diana de Poitiers. Jag sneg lade på konungen med missnöjd min, han förstod mig Detta barn duger ej till öfverbringare af kärleksbud, sade han och tillkallade en annan page. — Vidare? sade Henrilk III med ironisk röst. — Trettio år derefter, fortfor Crillon, gaf konun; sCarl IX mig ett fult uppdrag, ett uppdrag som skulle för