Göteborgsposten – 23 januari 1865, sida 2

vandlat en adelsman till bödel. Jag tog min blottade värja, satte henne mot mitt knä och bröt af henne som glas! ... Då, Sire, erinrade sig ers majestäts broder konung Carl att jag kallade mig Crillon och han gjorde mig ursäkter. — Åh! verkligen? sade Henrik III. — Jag begär ej ursäkter af ers majestät, fortfor Crillon, ty ers majestät känner mig ej mycket ännu, men jag anhåller att ers majestät tillåter mig gå och lägga mig ... Henrik III svarade ej ett ord, men då pagen återkom med kappan, värjan och masken vände han Crillon ryggen och sade till favoriterna. — Komma ni med, mina herrar? Konungen gick först, derefter Qulus och Schomberg samt till sist dEpernon och Maugiron. Crillon betraktade dem orörlig. Omsider när dörren blifvit tillsluten mumlade chevaliern: — I två århundraden skall man smäda konung Carl IX:es minne, man skall kalla honom en grym och blodtörstig furste! ... Men hvad skall man väl säga om denne? O! nionde Carl! O! min konung! I dina mest beklagansvärda excesser, i dina fruktansvärdaste utbrott af raseri respekterade du alltid den kungliga värdigheten ... Må din skugga förlåta mig att jag öfverlefvat dig, min konung! Ett ögonblick stod han med sänkt panna, dyster blidk och liksom förkrossad under bördan af en omätlig blygsel. Men snart rätade han upp sig och den store Crillon syntes åter. (Forts.)