Göteborgsposten – 21 januari 1865, sida 2

— — —— SA Lucy hade blifvit purpurröd och undrade om Jane gjorde narr af henne. Hon vände samtalet på något annat. — Jane, sade hon med sänkt röst, var det icke besynnerligt, att du och pappa — och jag också — hade en eå besynnerlig motvilja för mr Uarlton? — Det har väl varit instinkt. — Men Laura och — som jag törmodar — Clarice fästade sig deremot så mycket vid houom. Det förekommer mig underligt. Hvad det var olyckligt att Clarice någonsin kom hemifrän! Det tjenar till intet att mer gräma sig deröfver; jag bemödar mig om att icke tänka derpå. Jag talar aldrig om det förHutna, och det ar ju helt naturligt, då Laura är här. Lucy, tillade hon dragande sin unga syster intill sig, jag kau se att du är lyctlig. Lucy log gladt och rodnade Detta var svaret på Janes anmärkning. — Mitt barn, jag vill ge dig ca varning, fortfor Jane; dölj intet tor din man och handla ej i strid mot hans önskningar. — Det behöfver du icke säga mig, Jaue, sade Lucy litet förvånad. Hur vore något -ådamt möjligt? Jag tror, att varningen är öfverflödig, men jag kan ej glömma, att Lauras vch Clarices olycka vållades genom den olydnad de visade, sedan de gift sig utan sin fars samtycke. Hade icke Clarice kommit till Södra Wennock, skulle sannolikt hennes lifs tragiska slut aldrig inträffat, och hon kom dit alldeles i strid mot sin mans vilja och befallning. Hade icke Laura smugit sig olofligt till en af sin mans gömmor och dyrkat upp åset dertill, skulle kanske den för henne så förfärliga uvptäckten aldrig gjorts. Var försigtig, Lucy; älska, vörda och lyd din man. Ett leende flög öfver Lucys läppar. Judith kom in och sade, att lady Laura ville tala med sin syster Jane. — Detta gamla rum är sig så olikt, Judith, sade Lucy, när hennes syster gått ut. Jag skulle knappt kunnat känna igen det. :