sågo att hon skulle bemötas med allvar och förbehållsamhet, derför att hon var enka, något som ingalunda öfverensstämde med hennes egen uppfattning. De hade ankommit tidsnog för en sen middag, och om aftonen sade Frederick, att han ville gå och göra ett besök hos sin farbror. Middagen hade ej varit munter; huru än Frederick och Lucy bemödade sig om att låta bli att tänka på det förflutua lyckades detta dem icke, då de nu voro för första gangen tillsammans med mr Carltons enka. Lanra blef missnöjd och gick upp på sitt rum. Janc, hvad Laura ser bra ut! var det första Lucy yttrade sedan Laura gått. Jag hade icke väntat att hon skulle se hälften så bra ut. Och hennes fordna glädtighet har helt och hållet återkommit. Har hon glömt mr Carlton? — Alldeles tillräckligt för att gilta sig igen, svarade Jane litet obetänksamt. Dessa ord gjorde Lucy bestört. — 0, Jane! Skall hon gifta sig igen — redan! Jane sag upp och log åt misstaget. — Jag menade icke det, Lucy; det förstås, att jag icke gjorde det. Men det förekommer mig sannolikt, utt hon gör det längre fram. Hon sade en gang, att hon skulle vilj: ge mycket, om hon kunde lägga bort det beflärkade namnet Garl-ton. Hon är ännu tillräckligt ung, ser utmärkt bra ut och är af god härkomst, och hvad henne sjelf beträffar, så hur hvad som händt ej satt någon flick på henne. Allt detta gör, att det förekommer mig troligt nog, utt hon kommer att gifta om sig. Nästa år, som hon kommer att tillbringa hos lady Oakburn. skall hon vara i sitt rätta elemoent — verlden. — June, sade Lucy vaknande upp ur djupa tankar, jag undrar på utt du aldrig gift dig. Janes kinder rodnade, och hennes nedslagna ögonlock höjdes icke. — Jag tror, utt det mäste varit din egen skull. Det har du rätt i, Lucy, sade Jane. Jag var en gång så nära att bli gift, att bröllopsdagen redan var utsatt. Jag slog upp med min fästman.