Lord Oakburn hade sett ringen sättas på, och en obehaglig visshet bemäktigade sig honom. Är hon riktigt köpt? frågade han. — Ja, riktigt. Hon kan aldrig köpas tillbaka. — Men hvarför behöfver hon resa bort? Kan ni icke låta henne stanna qvar. — Jag är rädd, att jag icke kan det, Frank, men hon skall snart komma och helsa på er. Nu brast hans herrlighet ut i gråt och gned sina våta kinder, tills han såg förskräcklig ut. Pompey hviskade lugnande ord i hans öra och fyllde hans händer med bröllopskaka och sötsaker. Ungefär tio dagar derefter voro Frederick Grey och hans husfru i Södra Wennock. De hade lofvat att aflägga ett kort besök hos Jane innan de ätervände till staden, för att taga sin nya bostad i besittning. Södra Wennock var sig likt med undantag af några få förändringar. Den största var kanske, att i det hus, hvari mr och lady Laura Carlton bott, var nu en pension; ofver den fordna apoteksdörren stod nu Flevernas ingang. Enkan Gould florerade ännu och hade cj upphört att tala om hvad som tilldragit sig i december förlidet år, och mrs Pepperfly var bestämdt korpulentare än förut och hade varit mycket eftersökt detta året, derför utt hon haft utt göra med de tilldrugeiser, som afslöjat tragediens hemlighet. Mrs Smith hade återvändt till Skottland. Hon hade sagt, ett något fängslade henne vid det landet, nemligon hennes mans graf. Jane och Laura sutto nu alldeles som de suttit fjorton dagar förut. Laura hade, trots sin mössa och sitt eukestånd, lyckats göra sig mycket förtjusande, nästan så förtjusande som den unga, vackra bruden, som sprang in till dem från vagnen med ett ansigte stralande af sällhet. Men både Lucys och hennes mans munterhet lemnade rum för ett slags blyg återhållsamhet, då de sågo Laura. De hade ej träffat henne sedan de förfärliga tilldragelsorna timade, och det var helt naturligt, att de tänkte derpå. Laura märkte huru deras sätt förändrades, och harmades deröfvor med vanlig häftighet, inbillande sig, att de an