— Emellertid, inföll grefvinnan skrattande, sitter lady Jane bredvid er, sir Stephen, och har icke något att äta. Jag ber lady Jane ursäkta mig, sade sir Stephen. Men dessa två behöfva hållas i ordning, och de böra veta, att jag åtar mig att göra det. Hvad är det du vill na, Fraok? — Ett stycke brollopskaka, svarade Frank. Nej, det går jag icke in på. Du bör först äta kött och sedan kaka. Jag vet hur det går, när man börjar med kakan; då blir det icke rum för en god, stärkande kötträtt. Kakor och sötsaker, sådant elände! Allt det kommer af klemandet. Kom ihåg, Lucy, jag förbjuder kakor och — — Jag är icke bortklemad, afbröt Frank lyckligtvis. Och mamma säger, att jag snart skall komma till Eton. — Det är det mest passande ställe för dig, utropade sir Stephen. Jag hoppas att det är sannt. — Ja, det är sannt, sade lady Ookburn. Hur bortklemad han än är, är han redan tillräckligt stark att komma dit. — Det är min skull, mylady, som hållit klemandet inom vissa gränser. Judith, det är väl inte du med den stora rosen i nacken? . Judith skrattade, vände sig om och nog. Den hvita atlasrosen på hennes mössa var så stor som de, hvilka kuskar bruka. Hon passade upp vid chokoladbordet, och hon hade fina hvita handskar på händerna kanske för första gången. : Hvarför kan icke Lucy komma tillbaka i qväll? frågade plötsligt den lille earlen de närvarande. — Derför att Lucy nu är min, och jag icke kan undvara henne, hviskade Frederick Grey, i det han lutade sig bakom Lucy, för att svara honom. Frank teg förtrotad och sade derefter: — Hon är icke er. — Jo det är hon verkligen. — Ni har icke köpt henne? — Jo, det har jag; jag köpte henne med den guldring, hon har på fingret.