Göteborgsposten – 20 januari 1865, sida 1

och detta var så lugnt — så lugnt, att det var västan enformigt. Stormen var slut, och de upprörda vågorna hade lagt sig. Lady Oakburn hade återkommit från kontinenten, så snart hon fått veta hvad som händt mr Carlton, ehuru detta inträffade midt i vinteru. Lucy Chesney återvände till sitt hem ifrån Södra Wennock. Frederick Greys bröllop hade blifvit uppskjutet; det skulle hållits om våren, men begge parterua voro ense om att det var mera passande att uppskjuta det till hösten. Laura hade stannat qvar hos Jane. Lady Oakburn hade bedt henne komma och bo hos sig. Många af hennes vänner hade sökt öfvertala henne att vara hos dem, så länge det roade henne, men Laura hade stannat hos Jane — det bör erkännas, till Janes stora förvåning. Under några veckor hade Laurus sorg varit ytterlig; liksom förut hade den stundtals blandats med förbittring mot mr Carlton, för att han boflackat sig genom ett brottsligt handlingssätt. Men allt detta attog och Laura blef smäningom nästan alldeles sådan hun varit förut och höll på att plaga ihjäl Judith med sitt bjefs och sina garneringar på sina svarta klädningar. Jane och hennes syster sutto tillsammans en vacker sehtembermorgon. Taura var vid dåligt lynne. Hennes ivackra fot stack fram under krusflorsklädningen och stamtrade oroligt på mattan; hennes enkemösa, ett riktigt underverk al smakfull uppsättning, satt på nacken. Denna enkeprydnad — mössan — hade på senare tider förefallit Laura högst odräglig, och den var anledningen till hennes