Göteborgsposten – 19 januari 1865, sida 2

gjort ett djupt intryck på henne, som ännu var svag i följd af den sjukdom, hon genomgått. Sedan den aftonen, då Judith berättat hvad hon visste derom, hade hon varit plågsamt upprörd, och hon föll snyftande i sir Stephens armar. — Ts, barn, stilla! Detta är svårt för dig. Men gladare dagar vänta dig kanske, Lucy. — Men tänk hvad det är för Laura! — och för mr Carlton sjelf! Laura har fått ett bref från honom, och han säger deri, att han var vansinnig när han gjorde det. I Och det måste han ju ha varit; vi kunna ej annat än hysa medlidande för honom. Hvad det var likt Laura Carlton! hvad det var likt den döde sjömansearlens impulsiva öppenhet! Hvilken annan skulle omtalat något af det, som stod i detta bref? Laura hade, sedan hon läst det, utgjutit sina känslor i passionerade snyftningar och hade derefter höjt hufvudet från den våta hufvudkudden, för att tala om hvad det innehöll. Jane kom in och sade stammande i det hon tryckte sir Stephens hand: — Jag har hört, att ni kommit till Södra Wennock. Hvad detta är för ett förfärligt slag för oss! Och — de följder, som återstå, tillade hon med sänkt röst. Om det värsta inträffar, kommer Laura säkert icke att öfverlefva vanäran. Han insåg hvad hon menade. Sir Stephen lutade sig mot henne och hviskade: