Göteborgsposten – 19 januari 1865, sida 2

kas. Det märkvärdiga var, att en man, anklagad för ett sådant brott, hade ett ansigte, som var stämpladt af sådant lugn. Ögonen voro slutna, pannan var slät och läpparna voro dragna till ett svagt leende. Der sågos inga tecken till någon kroppseller själskamp, intet spår af den sista striden mellan kropp och ande. Lewis Carlton tycktes ha funnit verklig ro. — Jag tänker det har varit hjertat, anmärkte sir Stephen. Jag mins, att för längesedan, kort innan jag flyttade ifrån Södra Wennock, träffade jag Carlton vid undersökningen af ett lik för dödsorsakens utrönande. Det var den stackars karlen, mjölkbudet, som föll död på vägen — ni minnes väl honom, Jones? Och Carlton yttrade händelsevis, då han talte med mig om åtskilligt, att han tviflade på att hans eget hjerta var friskt. Hvad det är besynnerligt, att jag kommer ihåg det nu! och hvad det är ändå mycket besynnerligare, att det är just jag, som undersöker hans lik först! — Stackars karl! sade Billiter betraktande det orörliga ansigtet. Det ligger något förfärligt i dessa plötsliga dödsfall, sir Stephen, antingen de nu komma af en orsak eller en annan. Sir Stephen nickade. De gingo ut ur cellen och tillslöto dörren. Mr Jones gick ut för att tala till dem, som trängt sig in i det yttre rummet, och sir Stephen gick till Cedar Lodge, för att der omtala hvad som inträffat. Bowler hade sagt att lady Laura var der. Den första, som kom emot sir Stephen, var Lucy. De förfärliga förhållanden, som blifvit uppdagade, hade