komma in till hennes matmor. Jane var i frukostrumme och gjorde hvad mr Bowler nyss gjort — hon drack er kopp kaffe. Hon hade icke legat i sin säng, emedar Laura hela natten varit i en upprörd sinnesstämning; ir hade denna sednare beklagat sin man och gjort sig sjel förebråelser för att hon förorsakat hela detta eländet, oc! än hade hon fällt bittra ord mot honom för att han for dom bedragit henne. Denna starka sinnesrörelse var för delaktig i ett afseende, nemligen derför, att den, just följd af sin styrka, mäste snart gå öfver. Lauras all passioner voro häftiga och oregerliga så länge de räckte men de räckte aldrig linge. Hvilken kontrast bildade icke den lugna, milda, blek Jane, hvars väsende var iännu saktmodigare än vanligt följd af den stora olycka, som drabbat dem, mot sin a ögonblickets ingifvelser beherrskade syster! När mr Bow ler talade till henne, tycktes hon ha kommit in i en lug nare verld. Hälften at natten hade Jane tillbragt med En som kan skänka oss frid i våra dystraste ögonblick. — Mr Carlton begärde, att det skulle skickas til lady Laura tidigt på morgonen, mylady, sade mannen, stå ende med sin blanka hatt i handen. Och derför gick ja med det genast. Jane tog brefvet och såg på dess adress. — Mår mr Carlton någorlunda väl i dag? frågad hon med låg röst. — Mr Carlton är ännu icke vaken, mylady. Ha tycktes vara frisk I går qväll. — Icke vaken! utropade Jane ofrivilligt, knappt