varaktiga grundval i båda suveränernas tyska sinnelag. I detta sinnelag och i vår trohet mot fördragen ligger en tillräcklig borgen för det tyska förbundets upprätthållande. Det skall vara min politiks uppgift att betrygga hvad som vunnits i kriget genom sådana institutioner, som lätta utförandet af den hederspligt, som åligger oss, neml. att öfverallt skydda gränserna och jemväl sätta hertigdömena i stånd, att på ett verksamt sätt utveckla de rika krafter, som de i det gemensamma fäderneslandets intresse kunna använda till gagn för landtoch sjöväsendet samt det materiela framåtskridandet. Under det jap sasthåller vid dessa berättigade fordringar, skall jag söka att bringa dem i öfverensstämmelse med ulla grundade anspråk både å landets och furstarnes sida. För att erhålla en säker utgångspunkt för bedömandet af den omtvistade rättsfrågan, har jag uppmanat mina kronjurister at: afgifva en rättsdom i arfsfrågan. Miu samvetsgranna ofvertygelse och pligterna mot mitt land skola leda mig under min sträfvan efter att komma till enighet med kejsaren af Osterrike. Af denna punkt framgår således som visst, att i afseende på hertigdömenas öde ännu icke någon öfverenskommelse ernätts mellan Preussen och Österrike.) Det inger mig en liflig tillfredsställelse, att de krigiska förvecklingarne varit inskränkta inom de trångaste gränser, och att de nära liggande faror, som kunnat för Europas fred uppstå al kriget, lyckligen blifvit afvärjda. Den diplomatiska förbindelsen med Danmark har blifvit återupprättad och jag hyser den tasta förtröstan, att förhållandet till denna stat skall på vänskapligt sätt utveckla sig, motsvarande båda ländernas intressen (!). Min regerings ställning till alla öfriga makter är fortfarande vänskaplig. Jag önskar, att tvisten mellan min regering och deputerade kammaren mätte bli utjemnad, och härtill ge de sista händelserna den bästa anledning. Jag skall frumgent erkänna och skydda landsrepresentationens rättigheter. Men om Preussen skall häfda sin sjelsståndighet och sin europeiska ställning måste regeringen vara fast och stark. En ösverenskommelse med landets representation kan ej uppnas utan genom upprätthållande af de med armcen vidtagna atgärder. Min sträfvan och hela mitt lif äro egnade Preussens välgång och Preussens ära; om j hafven samma mål för ögonen som jag, hvilket jag icke betviflar, så skolen j kunna finna vägen till fullständig öfverenskommelse med min regering, och då skola äfven edra arbeten lända fäderneslandet till välsignelse. Efter afhörandet af detta trontal samla des landtdagens båda kamrar på sina särskilda rum. I deputerade kammaren öppnade presidenten Grabow förhandlingarne med ett tal, hvari det bl. a. heter: Den af deputerade kammaren städse eftersträfvade bedriften är nu utförd. Den hjeltemodiga preussiska armeen har, antörd af Hohenzollerns segerrike son, återuvprättat Tysklands rätt, utplånat skamfläcken från Olmiitz, tillintetgjort Londonerfördraget cch segerrikt inlöst Preussens hedersskuld. Den servila kammaren — vi tro oss med skäl redan nu kunna använda detta epitet på denna atdelning af landtdagen — attalade sitt tack till den herrliga preussiska armåen för dess lysande bedrifter, genom att resa sig, hvarefter presidenten utbragte ett lefve för konungen. Ingen af ministrarne var tillstädes. Nekas kan ej att allt detta bramaserande tager sig ut något så när som en lumpen komedi, der en viljolös folkrepresentation mumlar med vår salig Fredrik I vid åhörandet af de officiela lofprisningarne: Ah, habe ich denn alles dieses gethan! Och konung Wilhelm — hade Shakspeare lefvat nu, skulle man kan kanske brännt honom in effigie, derföre att han målat sin Falstaff så alltför troget ester naturen — efter ett krönt hufvuds natur. Konung Wilhelm antydde i sitt trontal (se ofvan), att enighet om hertigdömena mellan Österrike och Preussen ännu icke uppnåtts. Genom någon diplomatisk indiskretion, som dock kanske icke är så illa sedd, har en wienertidn. Presse sett sig i stånd, att meddela de mellan Wien och Berlin senast vexlade depescher. Bismarck säger uti dem hufvudsakligen, att Österrikes läge är af den beskaffenhet, att det icke kan ha något intresse i att inkorporera någon del af hertigdömena med sina besittningar. Hertigdömenas annexion till Preussen skulle i högsta grad befrämja Tysklands intressen och icke strida mot Österrikes. B. sade sig visserligen veta, att en dylik annexion icke kan genomföras utan Österrikes samtycke, men Preussen kan icke uttala sig om arfssfrågan, innan dess ställning till den blifvande staten noga stipulerats. Härpå svarar Österrikes utrikesminister Mensdortf: Ilär föreligger en fråga, till hvars lösning Osterrike medverkat i Tysklands intresse. Då Preussen kommer tillbaka till annexionstanken, anser han sig böra erinbra om, att grefve Karolyi (Österrikes gesandt i Berlin) varit bemyndigad, att uttala inför sjelfva konungen af Preussen att ÖåferviEn