Göteborgsposten – 17 januari 1865, sida 2

Mr Carlton började genast att göra frågor rörande den sak, som föreföll honom svårast att förklara. — Var så god, sade han, och säg mig för det första hvarifrån brefvet kom. — Jag sade er, när vi voro i rådhussalen att det fanns i ert jernskåp. — Det är omöjligt, sade mr Carlton, det var aldrig i skåpet. — Hör på, Carlton, sade juristen, det tjenar till ingenting att framställa saken i en oriktig dager för mig. Jag kan icke draga en klient ur klämman, om jag icke får veta hur det hänger ihop. — Det är jag, som icke får veta hur det hänger ihop. Jag talar sannt när jag säger, att brefvet aldrig varit i mitt skåp, och att jag omöjligt kan begripa hvarifrån det kommit. — Men det var likväl i ditt skåp. Om du visste det eller ej, är en annan fråga; det var der bestämdt, och din hustru, lady Laura, tog det derur. — Lady Laura! — Saken berättas sålunda, sade juristen rent ut, ty han kunde ej förjaga den tanken, att Carlton hade reda på saken. Hennes nåd hade på sista tiden varit svartsjuk på — men jag behöfver icke nämna vidare derom. Hon lär ha misstänkt dig för en eller annan kärleksaffär och fått lust att se efter hvad du förvarade i säkerhetsskåpet, soch hon gick ned en qväll — för blott ett par dagar sedan — och öppnade det, tog fram brefvet och igenkände stilen som sin syster Clarices. (Forts.)