Göteborgsposten – 17 januari 1865, sida 2

hvilka det ena var en ganska otreflig cell; alla rummen voro i nedersta våningen, ty byggnaden liknade en stor lada, som blifvit indelad i kamrar. Den hade ej i mannaminne kallats något annat än häktet, och den låg vid ändan af staden, nära mr Carltons hus. I Han — mr Carlton — fördes dit. Han hade förr stundom kallats dit för att besöka sjuka fångar; han hade nästan alltid, då en doktor behöfts der, blifvit efterskickad, emedan han bodde närmare än mr Grey. Hvilken kontrast mellan förr och nu! Poliskonstaplarna voro ännu höfliga mot mr Carlton, men i medvetandet af sin ansvarighet förde de honom in i den cell, som nämnts ofvanför. och bugade sig för honom när han gick in. Mr Carlton kände igen rummet och bet sig i läppen men sade intet. Endast fångar, som voro anklagade för mycket förfärliga brott, sattes i den cellen; den kallades det säkra rummet och det antogs, att ingen kunde rymma derifrån, emedan det ej hade några fönster. Och det fanns verkligen ingen utsigt att komma undan för den, som en gång blifvit instängd i denna kammare. Det första, som polisbetjenterna gjorde, var att visitera mr Carlton; de ursäktade sig, när de gjorde det, med att det var bruket. Han gjorde dem intet motstånd, utan tycktes snarare böjd att skämta deröfver. Knappt var detta gjordt, förrän juristen Billiter ankom och fick i vara i enrum med urrestanten. : Mr Carlton satte sig på den enda stolen i rummet, ioch juristen höll till godo med att sitta på jernsängen.