Göteborgsposten – 17 januari 1865, sida 1

— Min gosse, hvad säger du? — Intet annat än den sorgliga sanningen. Hon var Clarice Chesney. Ni kan gissa, hur mycket den upptäckten kostat på lady Jane. Men i detta hänseende är mr Carlton oskyldig, ty det tyckes som om han ej kände henne såsom en Chesney utan blott såsom en Beauchamp, och hon gifte sig med honom endast under det namnet. — Det var det bedröfligaste jag hört i mitt lif! utropade sir Stephen. Men hvarför skulle — Frederick, hvad i all verlden är detta? Han hade väl orsak att utropa så. De hade kommit in på Södra Wennocks gata och befunno sig midt i en hoppackad larmande folkmassa. Saken var den, att mrs Fitsch, som var icke mer i stånd än fruntimmer i allmänhet att bevara en hemlighet, hade spridt ut att sir Stephen skulle komma i en barouche, förspänd med två hästar, och hon hoppades att de ville hurra för honom. Uppmaningen var öfverflödig. Folkhopen, som stod och väntade på vagnen, brast ut i ett enda högt bifallsrop, när den fick se den. Länge lefve sir Stephen Grey! Kan han förlåta, att vi misstänkte honom — vi skola aldrig sjelf förlåta oss det. Helsa och glädje och långt lif åt sir Stephen Grey! I det de ropade detta skockades de rundtomkring barouchen. Sir Stephen åts icke, men man höll på att skaka af hans händer. Och innan han märkte hvad folkhopen ämnade göra, spände de ifrån hästarne, läto postgossen rida bort med dem och spände sig sjelfva för vag