Göteborgsposten – 14 januari 1865, sida 3

ifrig att kunna lyssna tåligt. Han hade väl icke ställ sig i försåt för Dick, trots gossens bedyranden om mot satsen? : — Dick aflemnade medikamentet riktigt, och hva som hälldes i, det hälldes sedan det kommit in i huset medan flaskan stod i rummet nästintill sjukrummet. — Ansigtet på trappan! utropade sir Stephen lifligt Jag visste, att det icke var någon inbillning. En förstån dig, praktisk man sådan som Carlton kunde icke ha inbilla sig något sådant. Det var väl hennes man? — Det var hennes man som förgiftade medikamentet men den som var på trappan, on menniska som lefver och andas, var icke hennes man, Min far, jag vet att jag skall göra dig bestört. Han, som var brottslig — efte hvad man, tyvärr, måste antaga -var hennes man — Lewis Carlton. Sir Stephen reste sig från hörnet i barouchen, der han satt, och stirrade på sin son så noga hun kunde i den stjernklara qvällen. — Hvad för orimligheter talar du nu, Frederick? — Jag skulle vilja, att det var orimligt för mensklighetens heders skull. Om detta är sannt, kan man ej låta bli att tycka, det Carlton är en skam för menskligheten. — Låt mig höra hvad misstankan grundar sig på, sade sir Stephen Grey, sedan han börjat andas lättare. Det säger jag dig, Fred, att det erfordras starka bevis, innan jag tror det om Carlton. Frederick berättade historien så omständligt, som han