Göteborgsposten – 14 januari 1865, sida 2

— Tyst! ropade ordföranden förtörnad. Arrestant! tillade han, vändande sig till mr Carlton när sorlet bortdog, om jag minnes rätt svor ni inför coronern vid förhöret att både detta bref och dess stil voro er obekanta. Hvad säger ni nu? Hvad skulle han säga, när attesten läg der? Oaktadt den höga ton, hvarur han talade, stod han der, en bedröflig bild af den öfverbevista brottsligheten. Men just detta ögonblick tänkte han mera på den omständigheten, att detta bref kommit fram, än på något annat, ty han ansåg dess uppståndelse från de döda som ett underverk. — Jag känner icke till brefvet, svarade arrestanten på ordförandens fråga. Någon komplott måste ha bildats mot mig, och jag är offret derför; men möjligen kommer sanningen i degen, innan det slutar. Detta var det rimligaste svar de kunde få af honom, men han var naturligtvis icke tvungen att anklaga sig sjelf, hur tydliga än bevisen mot honom voro. Juristen Billiter, hvars ifver steg i samma mån som faran och behofvet att anstränga sig för sin klient, talade sig hes och vred vittnenas intyg på åtskilliga sitt, så att saken skulle få ett annat sken. Allt förgäfves! Saken hade fått ett nytt utseende genom vigselattestens uppvisande, och den höfliga skonsamhet, hvarmed Södra Wennocks magistrat först bemött mr Carlton, lemnade ram för embetsmännens omedgörliga bestämdhet. Förhöret fortfor så länge, att ljus måste tändas; skymningen kommer om vinterqvällarna alltför fort i allas tan