Göteborgsposten – 13 januari 1865, sida 2

fått låna det på ett par timmar af lady Jane Chesney, som sagt sig ha fått det af lady Laura. Jag mötte mrs Pepperfly — — Men der var intet bref i skåpet, afbröt mr Carlton, grubblande på hvad juristen sagt honom. Jag kan cke begripa hvad ni menar. Får jag se brefvet? Juristen Billiter anhöll hos domstolen att mr Carlton skulle få se brefset, och det lemnades åt den sednare. Det vore ej möjligt att beskrifva hans förvåning, när han såg brefvet, som han trodde blifvit uppbrändt för ätskilliga år sedan, Han vände det i sina händer alldeles som han en gång vändt den afrifna delen af ett annat exemplar af detsamma inför coronern; han stirrade på dess af tiden urblekta bokstäfver, och han kunde ej förklara förhållandet. Domstolen kunde ej läsa i hans ansigte något annat än förvåning — en förvåning, som tycktes oskrymtad. — Jag bedyrar — att detta bref är mig fullkomligt främmande! utropade han. Det är icke stäldt till mig. — Det fanns hos er, i ett skåp, som ni höll läst i er källare, sade domstolens ordförande, som visste mer in mr Billiter trodde. — Det fanns der icke, svarade mr Carlton eftertryck: ligt. Jag förnekar det helt och hållet, jag förklarar, att jag aldrig fått ett sådant bref! Någon komplott mot mig måste existera. — Känner ni icke igen brefvet, mr Carlton? frågade ordföranden, som ännu var höflig mot mr Carlton och ej kunde förmå sig att tala till honom eller behandla honom som han behandlade fångar i allmänhet.