Göteborg d. 12 Januari 1865. Offentliga föreläsningarne. Den första af d:r Sturzen-Beckers föreläsningar hölls igår afton, . Med hvilken ifver Göteborgs allmänhet skyndat . att. begagna sig af tillfället att 15 lyssna till dessa. föredrag: af. en bland våra utmärktaste författare, bevisades bäst af den omständigheten att till det nu hållna hade inrunnit sig så många personer. som mindre börasalen beqvämligen kunde inrymma. Föredraget var i högsta mätto intressant, och vi beklaga blott att tid och utrymme förbjuda oss att återgifva detsamma så fullständigt som vi skulle önskat. Tal. förklarade sig till en början ha af ätskilliga skäl hyst en viss tvekan att antaga den smickrande inbjudningen från föreläsningsstyrelsen, och denna tvekan skulle måhända förmått honom till att afböja inbjudningen. Men för att i sin mån befordra den djupa tanken att söka härstädes åstadkomma ett permanent litterärt och estetiskt institut för allmän bildning, hade tal. beslutat sig för att antaga förslaget. Tal. hade till ämne tör sina första föredrag valt bilder från Vest-romerska kejsardömets sista tid, då det skakades af en politisk och moralisk naturrevolution, då det gamla störtade in med brak, för att bilda ett kaos, i hvilket först långt senare man återfann den bildning som det en gång egt. Tal. ville dock ej så mycket fästa sig vid det romantiska stoff som kunde hemtas från vest-romerska riket, storartadt ännu i sitt fall och sina ruiner, utan önskade framför allt hemta det lärorika derur. Tal. började med en nödvändig historisk öfversigt, hvilken han dock ansåg för de flesta bland sina åhörare bekant. — I Asien började i fjerde århundradet en folkstam, Hunnerna, att röra sig. Hvarföre? Fråga lavinen, hvarför den börjar falla! Allt nog, detta folk började långsamt röra på sig, och i följd deraf kom första folkvandringen, hvilken förorsakade vest-romerska kejsardömets fall. Tal. genomgick derefter i korthet alla de verldshändelser som följde deraf. Sedan tal. sålunda visat hvilken allmän förvirring, som i femte århundradet rådde ötverallt och synnerligast i vestern, påvisades de tvenne hufvudmomenter man vid betraktandet af vest-romerska kejsardömets sista tid hade att iakttaga: Den aggressiva kraften, den vilda styrkan; ovädret växer, stormsjön arbetar mot fördämningen. Detta å ena sidan, Ä andra sidan denna fördämning, som småningom undergräfves och slutligen faller. — Rom, helstaten, upplöser sig, nationaliteterna frigöra sig och bilda sjeltständiga komplexer. Men härför är invasionen at de vilda horderna nödvändig. Roms kultur var redan sofvande. Folkvandringens Nilflod måste med sin fruktbärande gyttja öfversvämma och bereda marken. Tal. ville härmed icke säga att ett så heroiskt botemedel, en sådan verklig -hästkur vore för våra tider önskvärd, men erinrade i förbigående om en ofta upprepad spådom som lägges i Napoleon I:s mun, att nemligen Europa antingen skall utstå en ny invasion från östern eller cck blifva republikanskt. För en man med förtröstan till sin tid och sitt land vore det väl ej tillgifligt att tro på en ny invasion österifrån, men för att kunna taga den dystra spådomen såsom ett skämt af en man som stundom hade mörka stunder, måste man se till att man ej likaväl som det gamla Rom gör sig förtjent af en Nemesis. Man måste sotva på sitt svärd, och äfven om man så har tagit alla försigtighetsmått bör man ändock ej sofva för länge, ty man kan lätt sofva bort både ära och frihet. Äfven om man bortvisar alla ytterligheter, så är dock ett sådant öde som Roms väl värdt, att Europas folk besinna hvad deras frid tillhörer. Då nu folk från alla håll inträngde på romerska området, frågar man sig naturligt:! Under alla dessa olyckor, i all denna forintelse, hvad gjorde väl romerska folket? Huru mötte det tidernas trångmål?