Göteborgsposten – 11 januari 1865, sida 2

låg baklänges med glaslika, stirrande ögon och ett uttryck af fasa i sitt hvita ansigte. Om ers nåd inte har något emot att jag ringer och ber om en sked kokande vatten, skall jag snart få färgen tillbaka på era kinder. Hvad för en verld kunde denna inte vara, om vi aldrig råkade ut för några alterationer! Jog har sjelf blifvit så altererad af hvad jag fått höra, att jag inte är mig lik igen. Och så var jag i den fasliga trängseln utanför, och man knuflade mig i ryggen och trampade mig på hälarna. Ett fjerndels dricksglas enbärsbränvin och varmt vatten — — Kom hem med mig, Laura, afbröt en mild röst, som smärtan gjorde låg, kom hem med mig. O, arma barn, detta är hårdt för oss alla och förfärligt för dig. Följ med mig, Laura; mitt hem blir hädanefter ditt. Vår far tycktes förutse det oväder, som väntade dig, när han låg på sitt yttersta, och han bad mig åtaga mig dig, om det skulle komma. Laura steg upp med blixtrande ögon och ansigtet glödande af vrede och stod trotsunde framför lady Jane. — Angaf du honom? Framlemnade du förrädiskt det bret, som du tog med dig? Det var bra gjordt, lady Jane! Jane böjde sitt af sorg stämplade ansigte, som uttryckte så mycket lugn och godhet liksom deltagande, och sade: — Det är icke jag, som gjort det, Laura. Skulle jag ha angifvit din man? Nej, jag skulle ha tagit hemligheten med mig i grafven för din skull. Laura sjönk ned gifvande vika för nya känslor och brast ut i en tåretlod, och det var mycket plågsamt att se