Göteborgsposten – 10 januari 1865, sida 3

liga ställning till päfvedömet otvetydig. Der klerikala organen Gazette de France vågar tillochmed öppet utropa, att prins Napoleons utnämning är af antikatolsk betydelse, samt varnar katolikerna och tillropar dem att vara på sin vakt. Man bör härvid erinra sig att detta utfall är egentligen riktadt mot kejsaren sjelf, trån hvilken presidentutnämningen emanerat. Den kamp som förestår. säger en korresp. skall bli het och svår, emedan regermgen ej kan räkna på det liberala partiet, med undantag at prins Napoleons anhängare. Det skall visserligen icke gå hand i hand med det klerikala partiet, men ej heller göra något för att understödja regeringen, och endast bemöda sig om, att till sin fördel begagna sig at den kamp, som skall uppstå mellan två gamla bundsförvandter. — Det kan dock anses troligt, att kejsaren, för att vinna de liberala, dragit till sig prins Napoleon, och ätven att stridens hetta skall draga med sig jemväl den liberala oppositionen och tvinga den in på regeringens sida. Flera franska biskopar jemte andra franska andlige befinna sig ft. n. i Rom, för att erhålla närmare förhållningsordres af pålliga hotvet. Flertalet förhåller sig dock afvaktande, men ur dess leder deserterar man med hvarje dag till det af erkebiskopen at Paris anförda gallicauska partiet, som ej allenast skall stödja den franska regeringen, utan äfvon göra opposition mot den påfliga. Constitutionneln erinrar om, att Carl X:s regering genom ministern för de andliga angelagenheterna, msgr. Feutrier, mot den encyclica, genom hvilken Pius VII vid sin tronbestigning ej blott anbesallte ett jubileum, atan äfven fördömde de moderna iderna, isynnerhet kultusfriheten. törfarit på alldeles summa sätt som nu den kejserl. regeringen genom hr Baroche mot Pius IX:s eneyelica. Årbetsinställningarne ökas i alla trakter al Frankrike och börja oroa regeringen. La vie de Cösar, som skall för oss af en kejserlig band teckna en mans lif, vid hvars sida lörf. till detta verk gerna skulle vilja ställa sig, skall i dessa dagar utkomma. Arbetet är färdigt och man väntar endast på den tyska öfversättningen, emedan man vill låta det utkomma samtidigt på tyska och franska språken. Från Paris skrifves, att österrikiska regeringen at Heinrich Heines enka inköpt hennes aflidna makes litterära qvarlåtenskap. Enkan Heine erhåller derför af österrikiska regeringen en lifstidsränta om 3,000 fres och utlemnar samtliga manuskripter (förutom memoirerna, till österrikiske gesandten i Paris. Furst Metternich har å Österrikes sida afslutat denua handel. Qvickhetstidningen Charivari har förbjudits att meddela karrikatyrer mot Preussen och Österrike. Den första balen i Tuilerierna under säsongen eger rum först d. 17 d:s, till hvilken tid man hoppas få kejsarinnan, som är krasslig, fullt återställd. Den höga damens helsotillstånd tyckes för öfrigt ej vara synnerligen farligt, ty hon besöker mycket ofta Bonlognerskogen, för att der löpa på skridsko. Hon begagnar då den för skridskoklubben afstängda bana. Denna klubb gaf för en vecka sedan en nattfest, hvilken tog sig särdeles vackert ut. Isbanan var upplyst med elektriskt ljus och facklor. och slutet bildades af ett fyrver keri, som afbrändes på isen. D. 3 d:s föll i Paris mycket snö, hvilken händelse ätven gat anledning till en emeute derstädes. Den egde rum i Tuileri-trädgården. Eti antul parisergamins levererade nemligen der en batalj med snöbollar. Man kastade duktigt fram och tillbaka. Tyvärr trältade dock snöbollarne äfver äldre personer, som ej deltagit i bataljen, och dessa ville med knytnäfveslag och käppar besvara den lustiga ungdomen. Men nu förenade sig de båda armåerna och bombarderade dem, som vågat sig in i deras eld. Men i Paris finnes ej snöbollstrihet och polisagenterna, som om dagen alltid äro till hands, intervenerade och släpade flera al de unga slagskämparne till vakten. Skandalen var naturligtvis storartad. Tiotusen menniskor voro der på benen, och i Tuilerierna var man i första ögonblicket så häpen, att man lät vakten gå i gevär och stänga portarne. Det har i Tyskland talats några dagar ofantligt mycket om en resa, som der Siegesherr prins Friedrich Carl af Preussen skulle göra till Wien och man har vid denna resa fäst ofantligt stor vigt. Ryktena om dess ändamål ha naturligtvis varierat i oändlighet. Den sista versionen är, att resan. som till att börja med ännu alls icke anträdts, skulle afse rådgöranden om ändringar i Förbundskrigsförfattningen och fastställande af omfånget af den