Göteborgsposten – 7 januari 1865, sida 2

ensam möter 4 jernvägsarbetare, som tvinga honom att skjutsa sig vägen åt Andebols gästgifvaregård — en helt ennan väg, än till Schedevid soken. Den stackars torparen fortsätter färden till hemmet, men äfven der återfanns hvarken gossen eller oxarne. Först på aftonen dagen derpå återkom lyckligen gossen, sedan han gratis fått skjutsa jernvägsarbetarne, Stockholms postkontor och tidningar. En brefskrifvare från Stockholm till Nerikes n. Allahanda berättar om krånglet med morgontidningarnes försändande med morgonposten från Stockholm och säger bl. a:: Om jag icke misstar mig, arbetar postverket i denna fråga mot sin vilja i allmänhetens intresse. Att kontorsskrifvarne ej utan särskild ersättning vilja underkasta sig ett temligen stort obehag, hvartill de icke äro tvungna, kan man icke säga så mycket om; de äro dessutom till största delen gamla män, som vuxit fast i slentrianens jernband, och instinktmessigt frukta hvarje förändring i den bestående ordningen. De känna i luften, att revolutioner förestå i postväsendet, och veta ej, hvad nytt otyg alla dessa välsignade tidningar kunna hitta på; derför streta de med händer och fötter emot allt, som är nytt, äfven då det för dem innebär en påtaglig vinst; några neka t. ex. att framlemna sina tidniogslistor till brefsorterarne, som åtagit sig att expediera Allehandas morgonupplaga. Men saken har också en annan sida. Tidningsarvodet uppgår i detta nu till omkring 40,000 rår utom den extra betalning, tidningarne erlägga för tillåtelsen att komma med i posten efter kl. 6. Detta betydliga belopp är kontorsskrifvarnes och postmästarnes lagliga sportel och utgör deras hufvudsakliga inkomst, alldenstund den egentliga lönen är 1,000 rår. I sista hand komma dessa summor alltså postverket till godo, som derigenom icke blott kan, utan ock verkligen undandrager sig skyldigheten att anständigt aflöna tjenstemän, al hvilka det fordrar ett träget och mödosamt arbete. Då kan det väl tyckas, som det icke voro något så utomordentligt stort anspråk att fordra, det postverket, allteftersom lättade och förändrade kommunikationer gjorde sådant nödigt, anställde en eller flera personer för att expediera tidningar — och hvarför icke äfven post? — på hvilken tid af dygnet som helst. Och derhän måste det väl snart nog komma, så vidt icke baron Stael — som väl borde vara verkets chef mer än till namnet — vill, att posten skall förlora den betydliga vinst, som den hemtar af tidningarne. Ty fast inom poststyrelsen, bestående utom baron Stael sjelf af trenne personer, finnas representanter både för den närvarande och den förflutna tiden, och den senare hittills behållit fältet, kan väl hvarken han eller någon annan inbilla sig, at! hufvudstadens hela press i längden skall låta slå sig i band och bojor af några embetsmän, som ej orka följa med sin tid och med skäl invända, att de e kunna tjenstgöra bade dag och natt. Men med större arbetsstyrka gar sådant ganska väl för sig, det se! man vid telegrafverket, och dessutom vete väl Herren, hvad man skall med både jernvägar och andra emo idens anspråk svarande kommunikationer, om de e å begagnas. f Aii.. —