Göteborgsposten – 7 januari 1865, sida 1

Så är då Julen lyckligen öfverstökad och vi stå redan på andra sidan Trettondedagen. Julgranarne ha redan börjat att fälla sina barr, och dess alla herrligheter, åtminstone de ätbara, äro redan försvunna; julborden ha redan förlorat nyhetens behag och flere soldater hn. b. af tenn) än de som fingo sätta lifvet till vid Däppeis stormning, ligga beröfvade sina minst oumbärliga kroppsdelar, kastade huller om buller i någon vrå för att slutligen alla hamna i den stora ambulansen, huspigans sopskyffel. Gunghästen har förlorat Bin svans, den älskade dockan ända till sista skymten af sina på julaftonen så förtrollande behag och de små börja redan räkna på fingrarne, hurn många månader det månde vara till nästa julafton. De stora åter, de ha min sann fått annat alt tänka på, de, på det nya året. Papporna ha slagit upp sina digra kontorsböcker för att börja den ofta mindre trefliga granskningen af Debets och Credits inbördes förhållande till hvarandra, mammorna tänka på bjudningslistorna och matsedlarne till det oundvikliga julkalaset och de unga slickorna, nåja, de tänka som vanhgt på toiletten — och andra valsen. Emellertid är för dem den stora årsrevyen lyckligen passerad, smakens och eolegansens triumsdag, eller rättare afton, Ama ranter-ordens lysande bal tilländalupen, i går, som alltid, kronan på årets dansanta tillställningar. Nå de unga herrarne då? Jo, de tänka förmodligen med en suck på den sig snart uppenbarande processionen af unga räkenskapsförare h. e. kringbärare at nyärsräknin gar och deras oundvikliga ehuru alltid mindre behagliga uppvaktningar. Trösten Eder emellertid J unge, förhoppningsfulle giftermålskandidater, som ären måhända mera rika på kärlek än på mynt, från och med den 1:ste Januari anno 1865 är hvarje Evas dotter, som fyllt sitt 25:te år myndig och sjelfherrskarinna ötver sin person och sin förmögenhet, (ifall hon har någon), och inga surmulna giftomän eller baksluga och snikna förmyndare skola mera kunna lägga hinder emollan tvenne älskande hjortan. Vi förstå dock i sjelfva verket icke hvarföre qvinnans myndighetsålder skall inträffa senare än mannens. Vanligtvis äro flickorna mycket klokare och förståndigare än ynglingarne vid den åldern, annars hade de väl i de flesta fall icke redan då lyckats att erhålla en följeslagare genom jordens jemmerdal. Ått jorden ar en jemmerdal dot vet den fattige bäst, men de lyckligt lottade som ega känsla och hjerta för sina likars nöd ha äfven behjertat detta och inom de ordnade samhällena genom ändamålsenliga åtgärder sökt att så mycket som möjligt hjelpa och lindra nöden, Så har äfven vårt samhälle genom en väl ordnad fattigvård sökt förekomma det fordom så lifligt florerande tiggeriet. Men på senare tider tyckes det som en återgång, visserligen ännu icke jemförlig med fordom, men ändå en återgång i detta hänseende, hade börjat. Om vi nu vilja antaga att polisen i hvad på den ankommer gör sin pligt, något som likväl ibland torde kunna vara problematiskt nog, så måste orsaken till att tiggeriet obestridligen griper omkring sig, ligga uti en malplacerad och oftast skadlig gifmildhet. Det är godt och väl att ömma för sin nästas nöd, att bli rörd vid åsynen af en likes trasor, att räcka en skärt åt den hungrande, men många gånger har du icke väl vändt ryggen till, förrän slanten vandrar åt krogen och de brödstycken dem du gaf att stilla hungern med, lemnas föraktligt qvar i någon vrå af din trappa, hvarpå vi mångfaldiga gånger sett exempel. Allraskadligast verkar en sådan ovis barmhertighet på det uppväxande slägtet. Se dessa flockar af halfvuxna flickor som belägra ingångarne till våra restaurationer och schweizerier och som icke akta för rof att med ett fräckt och brådmoget glåpord bemöta ett nekande svar på deras evigt gnällande: ven liten styfver!. Hvad blir väl slutet på ett sådant dagdrifva relif? Jo, i de flesta fall, last, det djupaste elände och kanske — brott. Man behötver icke vara hårdhjertad för att resonnera så, för att kunna förutspå sådana följder, ty derpå ger oss erfarenheten, gudnås, dagliga bevis. Det är icke den bittraste nöden, icke den mest behöfvande uslingen, som står vid din dörr eller anropar dig på gatan. Vill du göra godt, så uppsök den fattige i hans hem och ötvertyga dig om att han rätt använder din gåfva och att du icke istället för att ötva barmhertighet endast lagt ett ytterligare hyende under lasten. Vi upprepa det, om polisen gör sin skyldighet och en välment. men skadlig