Hvarjehanda. Följande jagthistoria, som i fÖstgöta-Corresdondenten meddelas från Norra Tjust, torde ej sakna intresse för jagtens och djurfångstens vänner: För 2 å 3 år sedan hade en torpare anlagt en räfgrop på näset af en i sjön W. temligen utskjutande landtunga. Under tvenne vintrar hade han i densamma fångat 14—16 räfvar, utan att någonsin der hafva utlagt ätel eller begagnat annat lockbete, än en anka. Senaste delen af förliden vår och en stor del af sommaren lemnades, af glömska eller slarf. gropen obetäckt, hvaraf man, enligt den allmänt gällunde tanken, spådde att den ock skulle blifva af de väntade gästerna obesökt under vintern. Mot slutet af Nov. gillrades den och försågs med lockbete; och redan första eller andra morgonen fanns en räf i fällan. Under natten hade dock ett eller två ul inklädningabräderna, svaga genom röta, brustit för vallens påtryckning, och genom den så uppkommna öppningen hade den fångne uppklättrat, och hade nu rundtomkring kransen öppen och fri passage och en tillflyktsort, från hvilken gropens egare förgäfves sökte jaga honom. Nu eftersändes tvenne jägare och gjordes försök att, genom bultning och larmande på den tunna, tillfrusna jordskorpan öfver den öppna gången kring kransen, förmå mickel att passera skottlinien vid glnggen på isklädnaden. Men han var för slug att så låta lura sig. Genom små, tillfälliga öppningar å den tillfrusna jordskorpan oroades han nu med instuckna spön, men, i stället att fly undan de näsvisa besökarne, fann han ändamålsenligare vara att söka med tänderna näpsa deras närgångenhet. Så lockades eller drogs han med det ombitna spöet mot den lilla öppningen, genom hvilken, på blindt måfå, lossades ett skott u:an annan verkan. än att fylla tomrummet under kransen med krutrök: Emellertid lät han ieke mera narra sig på den vägen. Nu uppsläpptes, från botten af gropen, genom den i inklädnaden varande öppningen, en mindre, vanlig jagthund (ej räfhund), som visserligen gjorde en bugt under kransen mot kamraten, men dervid fann sig så fullt belåten med det mottagande han rönt, att han lade sig helt stilla å ena sidan om öppningen, temligen surmulet betraktande sin vis å vis på den andra. Nu insläpptes ytterligare en stor pudelhund, som nästan hvarje natt är en flitig, men lik Egyptens prester, stum räfjägare; men denne stannade precist der man släppte honom. Nu undandrötos här och der bräder af inklädoader, och genom de så uppkomna springorna aflossades efterhand tvenne skott, af hvilka det ena, såsom sedan visade sig, träffat, ehuru icke dödande. Den stackars fången föranleddes emellertid häraf att försöka med tänderna vidga en af de små öppningarna i jordk orpan och så bana sig utväg. Men här möttes han ånyo af ett skott, som befriade honom från vidare besvär utt pröfva sina tänder och tvang honom göra halt på stället, hvarifrån han snart framdrogs och fullständigt expedierades. Inom knappa fjorton dagar hade gropen blifvit reparerad, vädrad och rökt med halm och enris samt sillrades och betades ånyo, naturligtvis icke med särdes hopp om framgång. Egaren hade dock den till