Göteborgsposten – 4 januari 1865, sida 3

qvällar dereftor tog jag åter på plyschpolisongerna, som jag hämtat från Cedar Lodge, och jag gjorde mig så lik hvad jag såg ut den första qvällen, som jag kunde, och i skymningen ställde jag mig utanför apoteksfönstret. Uen det är besynnerligt att han aldrig kännt igen dig! afbröt Frederick Grey. — Det är inte besynnerligt. Ni kan inte föreställa er hvad det plyschet vid kinderna och den svarta spetskanten gör mitt ansigte olikt sig. Det ser alldeles ut som en karls. Dessutom har mr Carlton alltid sett det, då det varit halfmörkt. Jag tror, att han observerat någon aflägsen likhet; lady Laura sade skrattande till mig häromdagen, att jag hade ett ansigtsuttryck som mr Carlton icke kunde fördraga. Och under allt detta hade jag ingen aning om att den dam, som dog vid Palace Street, var slägt med den familj, jag tjenar. Judith teg. Hennes berättelse var slut, och hon stod orörlig i skuggan af den röda gardinen, medan tystnad rådde i rummet.