stret säg jag mr Carlton vid eldskenet. Jag sköt min hatt bakåt, tog at mig min svarta långschal och band den kring kinderna samt pressade min nisa platt mot fönsterrutan, hvilket naturligtvis kom mitt ansigte att se bredare ut. Han såg, att det var samma ansigte, som sa sörskräckt honom förut, och jag hörde honom uppgifva ett rop af bestörtning, da jag skyndade bort och tog på mig hatten med detsamma. — Hur kan du förklara att ditt utseende förskräckte honom så? frågade Frederick Grey. — Jo, på detta sättet, sir. Jag tror, att då han först såg mig den der aftonen på svalen, han måste ha fruktat, att det var någon som observerat, att han hällt i giftet, men när det ej kunde upptäckas att någon varit i huset, visste han cj, om han ej snarare skulle tro, att hvad han sett varit något öfvernaturligt. Jag tror, att hela tiden det varit en strid i hans själ och att han ibland trott att ansigtet varit en menniskas och ibland att det varit något spökes och att han fruktat begge delarne lika mycket. Frederick nickade bifall och Judith fortfor: — Åren gingo, men jag var alltid rädd för mr Carlton. Det förekom mig som om ingen, som kom i hans närhet, var säker. Det var visst en dåraktig känsla, men jag rådde inte derför. Då lady Lucy insjuknade i feber, och mr Carlton behöll henne i sitt hus på ett sätt, som kunde kallas intrigant, blef jag riktigt orolig och undrade som han ämnade göra henne något ondt, och den aftonen, ldå lampan i förstugan släcktes, hviskade jag till honom några ord, som han inte tyckte om, och en eller ett par