— Jag gjorde det lilla jag kunde, för att aflägsna henne från mr Carlton. Sedan jag flyttat till er, mylady, lät Pompey undfalla sig några ord om att miss Laura — som hon kallades då — brukade smyga sig ut i trädgärden, sedan det blifvit skymning, och möta mr Carlton. Jag kunde ej öppet säga något emot mr Carlton, men jag trodde mig möjligen kunna skrämma honom och varna miss Laura. En qväll, då de voro derute — det var aftonen före den da de rymde — tog jag af mig min hvita mössa och tog på en svart, band på mig plyschpolisongerna, som jag ännu har qvar, satte en mössa, som var Pompe på hufvudet och tog på mig min husbondes gamla kappa. När jag kom till deras mötesplats i trädgården var miss Laura ensam; han var redan gången. Det var nästan mörkt bland träden der jag stod; hon såg mig otydligt, och jag varnade henne på det bästa sätt jag kunde uttiänka mot mr Carlton. Mr Carlton såg mig när jag smög mig derifrån, och jag tog af mössan, och han såg mitt ansigte i månskenet. Han såg ut att vara utom sig af förskräckelse; förmodligen märkte han att det var samma ansigte, som han den der natten ett på svalen och jag smög mig in bland träden och blet der tills han gått. Jag har visat mig för honom ett par gånger sedan dess. Ni minnes kanske, mylady, den qvällen, då vi återkommo från London efter mylords död. När lady Laura stigit af och vi körde mot hemmet, observerade vi, att hennes toilettlåda glömts qvar i hyrvagnen. Jag gick ut för att bära den till henne och sade, att jag skulle gå hem sedan. Jag lemnade den i domestikernas förstuga, och då jag gick förbi matsalsfön