detta var osannt. Något inom mig sade, att jag borde stiga fram och tala om allt hvad jag sett och hört, men jag vågade inte göra det, jag var rädd att han skulle vända sig mot mig, trotsa mig genom att neka till hvad jag sagt och till och med vältra anklagelsen på mig. Till hvem at oss begge skulle man ha lyssnat? — till honom, som var en ansedd herre, eller till mig, som var en ringa tjenarinna? Ett stycke af ett bref fanns innan förhöret var slut — och, mylady, det var en trogen kopia af det bref, som lady Laura fann i går qväll, ty jag miuns hvarje ord. Coronern visade det för mr Carlton, och han gaf inbundna svar; han gick med brefvet till fönstret och stod der med ryggen vänd mot rummet. Juryn drog ingen slutsats deraf men jag var säker på att han gjorde det bara för att sansa sig och vinna tid, så att hans sinnesrörelse inte skulle märkas. Det bref som lady Laura fann, var det, som mr Crane skref den aftonen hon kom, ty jag kände igen kuvertet i går qväll; det var alldeles samma bref, som mrs Gould skickade mig med till mr Carlton. Da jag kom ut ur förhörsrummet var jag alldeles säker på att han dö dat det unga fruntimret. — Det borde du talat om, Judith. Mylady. jag säger än en gang, att folk inte skulle trott mig; det fanns inte det ringaste bevis, som kunde styrka min berättelse; det fanns allsintet bevis tör att har varit bekant med henne. Om jag nu ville säga det infö! rätta, skulle man kanske inte tro mig. — Det skulle kanske räddat min syster Laura, mum lade Jane. j j