nen observerade en person i Askersund, att fönstren utslogos uti ett rum till nedra våningen af norra skolhuset i nämnde stad och att en karl derefter genom fönsteröppningen från gatan praktiserade sig in uti rummet. Slagen al skräck öfver ett så utomordentligt djerft inbrott, och tfruktande att den, som vågade en slik våldsgerning från en öppen gata, der han hvarje ögonblick kunde öfverraskas, skulle äfven vara beredd att begagna våld mot den oforsigtige upptäckaren, skyndade denne utan att töras med ett ord störa våldsverkaren, till etadsbetjeningen att angifva brottet. Vid dennas ankomst till stället fanns uti rummet, hvartill fönstren voro utslagna, icke någon menniska synlig och anledning var att befara det bofven undkommit, möjligen efter att hafva tillegnat sig något byte. Emellertid beslöts att på det noggrannaste undersöka lokalen, om uti någon dold vrå af densamma den brottslige möjligen skulle hafva undangömt sig. Ljus upptändes också, och uti en smyg bakom rummets kakelugn befanns inkrupen en liten spenslig mansperson, som saknade alla yttre kännetecken af on verklig röfvare. och hvilken, då han var obeväpnad, ehuru riklig tilgäng på gevär tanns i rummet, stramdrogs och öfverlemnades i lagens väktares vård. Vid polisförhöret belanns nu, att den förmodade spetsbofven var en mindre vetande stackars yngling från Westergötland, som företagit sig en spatsertur hemifrån för att, som han sade, roa sig, förmenande han sig med all rätt batva tagil rummet i besiutning, enär det för tillfället stod ledigt, och att, som dörren var stängd, hade han naturligtvis icke haft annan väg att inkomma än genom fönstret. Hela skolhuset ämnade han för öfrigt köpa för att icke vidare behöfva bereda sig ingång genom fönstren. Oaktadt dessa tillfredsställande förklaringar, blef tillämnade husegaren insatt i häktet öfver natten, men följande dag, sedan tullkomlig upplysning vunnits om hans mindre vetande tillstånd och person i öfrigt, hemsänd till sina slägtingar i Westergötland. Vandali-m mot fornlemningar. I Wenersborgs tidning läses följande: I Wostergötland finnas en mängd särdeles väl bibehållna fornminnen, om hvilka dock hvarken historiska eller traditionela underrättelser kunna erhållas, men det är pa tiden att dessa qvarlefvor från långt hänsofne fäder och deras tidehvarf räddas undan den vandalism, som litet hvarstädes föröfvas af obetänksamheten. Också är det med särdeles nöje man förnimmer att den flitige arkeologen komminister C. J. Ljungström lyckats bilda en 6fornminnesförening för Westergötland till skydd för våra qvarvarande sornlemningar, och hvilket vackra företag bör såväl från statsmakternas som den enskildes sida rona all den uppmuntran det förtjenar. Endast inom Wedens härad af Elssborgs län finnas många grottor, kummel, kämpastenar, skeppsringar m. m., hvilka påkälla fornforskarens uppmärksamhet. Föremälet för denna uppsats rorer egentligen ett vacke:t minnesmärke. När man färdas från Borås förbi egendomen Slättäng, i grannskapet af jernvägsanhaltstationen Spårsör, och nalkas torplägenheten Lurkås, upptäckes i den härigenom flytande Wiska-åns särdeles lugna vatten en mängd stora flata stenar, regelmässigt lagda intill hvarandra och således formerande ett så kalladt fvad4. Att dessa stenar blifvit på denna plats nerlagde af menniskohänder är så mycket tydligare som eljest på åns botten endast finnes fin sand. Vattnet på detta ställe mäter för närvarande 13 fot. När man passerat nämnda Åvad-, stiger man uppför en kulle och befinner sig på en vacker öppen plan, omringad af ung löfskog, och hvarest trenne olika stensättningar beteckna ett domaresäte. Tvenne af dessa domareringar utgöras af låga, kullriga stenar, 5 stycken i hvardera ringen, men den tredje ringen har utgjorts af fem stenblock, hvaraf det största båller tre alnar i qvadrat. Stenarne äro af rödstrimmig granit. När den bro, som sammanbinder jornvägen mellan Spårsör och Fristads stationer, lades öfver nämnde å, hvilken på detta ställe faller ut i Öresjö, behöfdes stora stenar till brokaret, och föratt denna gång slippa besväret att gå öfver ån, aktade vederbörande arbetsförmanskap icke för rof att sönderbryta dessa vackra fornlemningar för att använda dem till en simpel brobyggnad, och detta ehuru tillräckligt med sten fanns i grannskapet. Helgerånarne njöto dock ingen annan skörd af sitt djerfva tilltag än att profanera det vackra minnet, emedan kyrkoherden i Fristads stads församling, till hvars prestbol nämnde torplägenhet hörer, i Lelfte timman nodgade dem att på sitt ställe återföra det bortröfvade. Emellertid voro au stenarne sönderbrutne — den större i fyra delar — och i detta tillstånd samt hopfogade med jernsinkor skådar vandraren denna fordom utmärkta lemning af förfädrens bruk. Fyra stenar återfinnas, men efter den femte synes endast spåret qvarlemnadt. Hade det gemena ofoget bedrifvits af profanum vulgus Cjernvägsarbetarne), så hade det dock kunnat ursäktas, men emedan det skett på befallning af arbetets ledare, så vore en lagenlig undersökning önsklig, liksom det borde komma till allmänhetens kunskap om ofoget skett af kittslighet eller dumhet. Vintern vid Bottniska Viken. I N. D. Å. tör igår läses: Enligt skrifvelse från Öregrund af den 30 sistl. dec., är Oregrundsgrepen belagd med fast is, som sträcker sig