Göteborgsposten – 31 december 1864, sida 2

bära händer äfven på dem. Hade hon varit mindre klok och förnuftig än hon var, skulle vi lefvat som hund och katt och haft krig i vårt hus hvarendaste dag. Nu visste knappast grannarne i närmaste stuga hurudan jag var och hvad hon af mig hade att utstå. Fick hon sig en sittopp, så tog hon och teg, och i stället att gräla sade hon bara: Hvad tjenar det till att kifvas med en drucken menniska? — En stackars sjåpa var hon inte ändå må herrn tro. Långt derifrån! När jag fick hem skoplagg till lagnings, hände det ibland att jag sålde dem för att få pengar till den lilla kära tåren, men när hon kom under fund med det, hittade hon på råd. Jag hade på en gång fått hem fem par af hvarjehanda slag, skor, stöflor, kängor och tofflor; detta var något att komma fort med och hon visste väl hvad väg de skulle taga. Hvad gjorde hon då, tror herrn? Jo, hon gömde för mig de fem halfva paren, så att när jag kom för att taga dem tann jag icke ett enda som hörde tillsammans. Således kunde jag inga töryttra, ty hvem köper omaka skor? Först sedan jag lagat dem kom hon fram med makarne, ty, sade hon, em du super upp arbetslönen, är det bara jag och barnen som få lida af det, men säljer du de skodon man förtror dig, skall du bli ansedd som en tjuf och bedragare och bli en