Göteborgsposten – 31 december 1864, sida 2

ty inte ville jag för någon lofvande själ visa mig så, som jag såg ut, der jag satt i hustru mins klädning, med lästen mellan knäna. Men laskadt och suladt blef det mer på den dagen än annars på en hel vecka. När nu hustru min andra aftonen kom hem och fick se allt hvad jag medhunnit, så återfick jag de förlorade plaggen och så föreställde hon mig hur mycket jag kunde förtjena om jag vore arbetsam och hur bra vi kunde ha det om förtjensten fick stanna i huset i stället för på krogen. IIon visade mig sina söndertvättade och uppsvullna händer, och beskref hur hon fick sträfva för att förtjena blott en ringa del af hvad jag utan någon stor möda kunde förvärfva. Hennes ord gingo mig väl till hjertat, men det var sådden kastad vid vägen. Den gick upp och vi hade det godt under julen, men den onda vanans makt trampade åter ner den och efter någon tid blef allt åter som förut. Så fick hon dragas med mig ännu några år. Under tiden dogo de två af barnen som vi hade utom flickan, som nu är gift, och så dog slutligen min hustru, det är nu på tredje året sedan. Nog förtjenade hon att komma hederligt i jorden och till det sista bli, ärad som folk? Det var det enda jag kunde löna henne med för allt hvad hon lidit och slitit i lifstiden med mig. Också fick hon