Un asslutad liqvid. Förliden nyårsdag, just den som började detta, med denna dagen tilländalupna år, gick jag (berättaren af denna lilla historia) hem från ett sällskap, der jag tillbringat aftonen. Himlen var mulen, det flög snö i luften, det brusade från östan, och månan, som just gick in i andra qvarteret af nedan, behagade icke skänka det nya årets första natt en välkomstblick, hvadan det skulle varit så mörkt som i en beckad säck, hade vi ej hatt den välsignade gaslysningen. Jag bodde litet utom staden, just der denna upphörde. Den sista lyktan stod, så att säga, midt utanför min port. Då jag nalkades allen lyste ännu det, om icke bländande dock vägledande skenet. Jag brummade visserligen i mitt sinne öfver den sömnaktighet hvarmed det tid efter annan förrättade sin tjenst åt upplysningens skattdragande vänner, men jag fick plötsligen ertara oförnöjsamhetens lön. Närmande mig den första lyktan såg jag en stege resas emot stolpen, en svartalf klättrar upp, och snabbare än jag hann tänka det var lågan släckt. — Ljusa utsigter för min fortkomst! tänkte jag. —