en sudder hon ock, och hvarför skulle det gå henne bättre än modren? Men nu, sedan detta välsignade tillsynasällskapet tagit sig henne om hand, så börjar det gå uppför, så jag just inte har något ondt at henne. — Du har då bara din ensamma person att försörja och det tycker jag du godt kunde stå ut med så att du kunde bestå dig en bättre rock i kölden. — Gäld och skuld dra, ska herrn veta. Det är nu tre år sen min hustru dog. Det var till heder åt henne jag råkade komma deri, men får jag lefva till detta års slut, skall jag, vill Gud, betala till sista öret. — Du är en lustig kurre, min gubbe, och lustigt är ditt sätt att hedra din hustrus minne om det skulle ske genom skuldsättning. — Det är så f.n och inte lustigt heller. Men den hedern var hennes minne värdt, sedan hon slitit med mig i 20 års tid. — Du smickrar dig åtminstone inte sjelf, anmärkte jag med verklig aktning för hans uppriktighet. — Det är icke stort lönt, ty Gud och menniskor taga nog ändå reda på hurudana vi äro. Hon var bara aderton år då jag gifte mig med henne. Hon var då barnpiga i ett rikt hus och hade allting godt. Jag var sko