Mannen hade ådagalagt tvenne egenska per som hedra hvarje menniska: ärlighet och tacksamhet. Han började stiga i mina ögon oaktadt den trasiga rocken och en viss rod nad på näsan, som gasskenet uppenbarat och som syntes misstänkt. Men sådan är menni skonaturen, en blandning at ondt och godt, en jordmån der ogräs och hvete frodas jemthvarandra, och som under vadmalsrocken eller purpurmanteln uppenbarar typen af samma slägte som från verldens begynnelse regerat verlden. Det var nu atgjordt att vi skulle göra sällskap och för att förljufva det började jar ånyo tilltala honom: — Du har väl ett varmt rum att träda in i när du kommer hem, så här i kalla natten, och en beskedlig hustru som väntar dig? — Rummet duger väl åt mig, och hustrun — hon var för god åt mig då hon lefde. — Det plägar sällan någon äkta man finna och ännu mera sällan erkänna — sa de jag. — Det är inte så många heller som har skäl till det, men se min, det var en riktig öfverkrona. — Har du många barn att försörja? — En dotter och hon är gift. Hon fick