medvandrare på vägen dålig tjenst. — Och jag räckte honom en af de der små ljusblåa kassapjeserna, som med hvarje år bli allt mera sällsynta för det ärade publikum, som dock alltid mottagit dem med sägnad. Vi voro nära en lykta, han mottog sedeln, betraktade den och sade: — Herrn tog väl miste? Det är hela två banko, hvarföre skulle jag få dem? — Du är en ärlig själ, det märker jag! Vore det ej för annat, förtjenar du dem derför. Lägger du dem på krogen, gör du dig sjelt värst skada dermed. — Har väl annan utväg för dem. Tackar ödmjukast. Kan då med godt samvete behålla dem. Mycket hederlig herre! — Och dermed stoppade han sedeln hos sig. Försigtigtvis undersökte han dock först hvilken ficka han säkrast kunde förtro dem åt. Allt detta skedde under gaslyktan, hvarvid jag kunde se hur tunn och eländig hans rock var. Emellertid tog jag försprång medan han förehade släckningsprocessen, men innan jag upp: hann nästa lykta hade han kilat fatt mig. Jag påskyndade min gång för att kunna följa honom. Han märkte det, saktade sin och sade: — Herrn behöfver icke göra sig omak. Jag skall icke släcka i förväg för herrn.