Göteborgsposten – 30 december 1864, sida 2

Danmark. De Meras utnämning till general måtte, af alla tecken att döma, ha väckt sensation i Danmark. De nationala organernas språk är så bestämdt och skarpt, att de måste känna sin åsigt delas af den stora allmänheten, liksom de synbarligen äfven känna till något intrigspel, hvilket ej är främmande för sjelfva den kongl. dunstkretsen. Fredrelandet säger, att på sin tid krigsministern begärde de Meras afskedande från öfverbefälet, men måste vänta i 14 dagar, innan konungens bifall kunde erhållas, och det erhölls icke förr, än både krigsministern och konseljpresidenten gjort generalens afsked till en kabinettsfråga. Det är ingen hemlighet, att detsamma nu upprepats vid generalens slutliga afskedande, att det nästan dröjt en hel månad, innan samtycket kunnat erhållas, och att det slutligen endast kunnat fås derigenom att general de Meza sjelf gått in derpå. Bladet tillägger: Om detta: nu förhåller sig så som det allmänt antages, är betydelsen af det pris och den ära, som general de Meza tillagts, fullkomligt klar: det är de vilkor han ställt för sitt samtycke till att afgå. Men hvad skall man säga om denne gamle barnslige man, som inbillat sig kunna trotsa sin samtids och historiens dom genom ett af honom sjelf dikteradt beröm? Och huru är det bevändt med en lojalitet, som för att tillfredsställa den personliga fåtängan icke dragit i betänkande att kompromettera konungen och i honom konungamakten? Ty har man kunnat tvifla och tvista om, huruvida H. M:t konungen var medveten om armåens återtåg från Danne