tigt tryck på besluten i bondeståndet, och de harmoniera då alldeles icke med de verkligt liberala grundsatserna, hvilka vid sådana tillfällen rätt hårdhändt behandlas. Ovanligt är derföre icke heller att förslag, tillochmed samhällsvigtiga frågor, hvilkas antagande af vederbörande utskott blifva förordade, visserligen erkännas vara i principen riktiga, men ändå röna motstånd och stundom äfven förkastas, under åberopande att dels sättet dels ock tiden för desammas bringande till verkställighet icke äro väl valda. Deremot är det ganska vanligt att bondeståndet med stor ifver omfattar och villigt bifaller sådana reformförslag, som antingen redan blifvit förkastade eller antagligen skola förkastas af de två första stånden, hvilka då under mycket klander framställas såsom obenägna för allt framåtskridande. Om man såsom ett faktum vill antaga, hvad ofta blifvit påstådt, att i hvarje särskildt stånds skaplynne ingår ett sträfvande att representera vissa intressen, så skulle man kunna säga att de materiella intressena företrädesvis hafva sina målsmän i bondeståndet. De äro åtminstone der most utpreglade och framträda der oförbehållsammast. Det är derföre som t. ex. bränvinsfrågan ofta antagit karakteren af bondeständets onda genius, för hvilken och medelst hvilken detta stånd i olika riktningar icke blott gjort uppoffringar, utan ätven låtit missleda sig, i begge fallen till skada för sin sjelfständighet). Med hänsyn till sin samhällsställning, sitt yrke, sin talrikhet och sina sträfvanden berde företrädesvis bondeståndet vara de naturliga representanterna för demokratiens stora princip. Men detta stånd har icke, ännu åtminstone, visat sig ega den själslyftning, som fordras för att uppbära, eller tillräcklig politisk bildning för att i högre mening uppfatta denna princips väsende, och derigenom låter det så lätt föra sig på afvägar i nutidens politiska riktning. Flera exempel derpå skulle kunna anföras. Ett torde vara tilltyllestgörande. Härofvan har blifvit anfördt, enligt en gammal aktad riksdagsmans vittnesbörd, huru bondeståndet lät förmå sig att biträda de öfriga ståndens beslut i norska frågano, hvilken ytterst hvälfde sig just omkring den demokratiska principens erkännande. Förgäfves visade ett fåtal, att allraminst bondeståndet borde biträda ett förslag, som gick ut på ej mindre, än att underordna ett folk med fullkomligt demokratisk statstörfattning ett annat, hvars sträfvande går ut på att ätven erhålla en så dan. Förgäfves visades att den norska frågan i sitt innersta var en strid emellan den aristokratiska principen på denna och den demokratiska principen på den andra sidan om Kölen. Bondeståndet lät förleda sig att arbeta i den förra principens tjenst lika villigt som de öfriga stånden, och ordade lika högljudt som de andra mot en förening, som numera, ) En allmänt aktad riksdagsman, som med 1862 års riksdag afslutade sin långvariga offentliga verksamhet har försäkrat mig, att bondeståndets obenämenhet för dat erunnalaccviarioaå Sramantcekanatet infä